Det vilar något lite väl sangviniskt i reaktionerna kring att en galen diktator i en av världens krishärdar hotar med att använda kärnvapen. Att det är ett uttryck för att galenskapen och det totalitära vansinnesförtrycket i Nordkorea tillhör vardagen gör inte vardagen bättre. Sannolikheten för att den Nordkoreanska regimen självmant företar sig något som leder till ett stort nederlag är av allt att döma inte stor. Däremot finns risken för att man företar sig något som man kan uppfatta som en seger.
Att sannolikheten är liten reducerar nämligen inte risken. Ledningen tränga in sig själv i ett hörn och i den anda av förakt för människoliv som präglar Nordkorea offra människoliv på den egna och den andra sidan. Det är av det skälet man tidigare har beskjutit små sydkoreanska öar och sänkt en sydkoreansk fregatt.
Den händelseutveckling som vi nu sett är framförallt en påminnelse om en varaktigt oacceptabel och farlig situation. Den blir inte mindre för att man hävdar att risken nog inte är större än i går. För det första blir den större när retoriken har satt sitt grepp om logiken. För det andra är det riskens existens som är allvarlig.
Den risken blir inte mindre av att den funnits tidigare. Ju längre ett riskfyllt tillstånd fortsätter, desto större risk för att risken utlöses i någon form. Och ett vansinnigt ledarskap blir inte mer förnuftigt för att det är lika vansinnigt som igår eller för att det kan anses agera logiskt i sin egen verklighet.