På väg från Folk och Försvar i Sälen till Europaparlamentet i EU. Det som denna gång, och även tidigare gånger diskuterades i Sälen handlar till allra största delen om de nya förutsättningar som följer av det nya Europa och vårt medlemskap i EU. Synen på försvar och på säkerhetspolitik är i sin tur avgörande för politikens förutsättningar även i övrigt.
Allt detta göra att den rödgröna planerade manifestationen av enighet blev en kavalkad av oenighet. Mona Sahlin vill bilda regering med vänsterpartiet som inte vill att Sverige ska fullfölja sitt deltagande i FN´s nu viktigaste operation, nämligen i Afghanistan. Samtidigt vill han riva upp den reform som är en viktig grund för vår framtida insatsberedskap, nämligen kontraktsanställda soldater. Han vill dessutom gärna stärka den svenska försvarsindustrin men strypa exporten. Minska anslagen men öka de internationella insatserna, öka den internationella insatsförmågan men dra hem från vår viktigaste insats och vårt bidrag till FN´s viktigaste operation, som sagt Afghanistan.
En regering som kommer snubbla kring alla dessa frågor kommer inte ha någon trovärdighet. Det handlar inte främst om försvarets utformning som sådan utan om vilka drivkrafter som driver utrikes- och säkerhetspolitiken. Med Lars Ohly i regeringen måste den hantera drivkrafter som gör utrikespolitiken oförutsebar och utan trovärdighet. Under en dag i Sälen la de rödgröna en grund för sin försvarspolitik och samtidigt en grund för den egna valförlusten. De inledde valåret med att manifestera sin egen oförmåga inom ett område där tveksamheter inte får förekomma.