Så radas demonstrationstågen upp över hela Sverige med deltagare som under röda fanor ska kräva mer makt till de politiker de själva är och mindre makt till alla dem som följer demonstrationstågen. Nej till andras frihet att välja och ja till den egna makten över de andras välfärd.
Och det är oundvikligt att följa dessa demonstrationer eftersom media betraktar detta som en nationell angelägenhet att lojalt referera vad som sägs från varenda talarstol om mindre valfrihet till medborgarna utan att kritiskt granska varför medborgarna ska förnekas rätten att välja skola och äldreomsorg, eller sjukvård och förskola.
En hel dag som ägnas åt att säga att den svenska regeringen har misslyckats med den ekonomiska politiken i det land som klarat krisen bäst i Europa. En hel dag med krav på att förbjuda valfrihet i välfärden. En hel dag där tesen är att den ekonomiska politiken i Frankrike är bättre än den i Tyskland. En hel dag där budskapet är att medborgarnas pengar gör större nytta om de som demonstrerar får ta en större del av inkomsterna genom högre skatter.
Den första maj har kommit att bli en symbol för socialdemokratins förlorade kontakt med samtiden. Lika lite som röda fanor hör hemma i en värld som har lämnat socialismens förlegade ideal bakom sig, lika lite hör tesen om att kommunalpolitiker är bättre på att styra över välfärden och välja den åt var och en än de enskilda medborgarna. Det är mindre arbetarrörelse och mer museirörelse över tågen med de röda fanorna och marschorkestrarna.