Årets första maj är inte som vanligt. När de nya medlemsländerna träder in i EU den första maj är det en triumfdag för frihet och öppenhet på vår kontinent. Inför denna dag har socialdemokraterna blivit en destruktiv kraft i Europasamarbetet.
Göran Perssons agerande mot den fria rörligheten var illa nog. Men värre var den bild han gav av utvidgningen och de nya EU-ländernas medborgare. Utvidgningen framställdes som ett hot mot svensk välfärd och våra nya EU-medborgare som sociala turister på jakt efter att missbruka den.
Han hade ingen grund för detta i verkligheten. De som genom den fria rörligheten kommer hit gör det för att arbeta och betala skatt. Grunden för Göran Perssons utspel låg istället i den rädsla som finns hos oss alla för det nya och för det främmande. Han valde att hälsa den historiska utvidgningen med att ställa människor emot varandra. Det är ett historiskt steg för en svensk statsminister. Tidigare har bara politiska rörelser som Le Pen, Danske Folkeparti och Ny Demokrati valt att agera mot människor på detta vis. Och det är samma rädsla, samma osäkerhet och samma typ av väljargrupper man flörtar med.
Socialdemokraterna har gjort utvidgningen till ett inbjudningskort där det står att du är välkommen till middag men vi ser helst att du inte kommer. De vill ha regler och byråkratier för att skapa nya hinder och ökad kontroll. Facket och offentliga myndigheter skall likt gamla tiders skråväsende bestämma vilka som är seriösa företagare och vilka som har riktiga arbetstillstånd.
Statsministerns attack mot den estniska och polska tillväxtpolitiken passar tyvärr in i samma mönster. Den byggde på tron att deras tillväxt är ett hot mot oss och vår välfärd. I verkligheten är det tvärtom. Det danska och norska välståndet är en tillgång för oss, inte ett hot, och det är av just samma skäl en tillgång för oss med ett växande välstånd på andra sidan Östersjön.
Sveriges problem är inte andras tillväxt utan vår brist på tillväxtpolitik. Göran Persson vänder detta problem mot de nya medlemsländerna istället för att själv ta ansvar. Det är ett mönster som känns igen från andra ledare som har valt att hellre ställa människor mot varandra än att själv ta ansvar.
Men det stannar inte vid detta. Socialdemokraterna gör nu vad de kan för att motarbeta att tjänstemarknaden skall präglas av samma frihet och öppenhet som i övrigt på den inre marknaden. Det kommer att försvåra tillväxten i de nya länderna och kommer att väcka krav på hinder i andra riktningen mot människor och företag från vårt land. Det är raka motsatsen till en politik för att ena Europa, det är en politik för att dela upp Europa i en rikare och en fattigare del.
Skillnaderna i det nya Europa kan mötas på två sätt. Antingen ser vi dem något att överbrygga eller som en förevändning till nya skiljelinjer. Socialdemokraterna väljer det senare. Men det socialdemokratiska återfallet stannar inte vid synen på gränserna mellan det rika och det fattiga Europa. Det går vidare än så.
Utanför Nato kommer vi fortsätta att vara gratisåkare på den transatlantiska länken och den trygghet som europeiskt säkerhetssamarbete inom Nato´s har skapat. Nu har regeringen kommit överens med stödpartierna om att försvaret skall minskas kraftigt. Vår förmåga att bidra till internationella insatser kommer att minska istället för att öka. Det innebär att vi vänder ryggen till samarbetet för att stärka den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitikens trovärdighet genom ökad militär förmåga. Precis som anti- EU partierna vill.
Jag minns när socialdemokrater sa att de baltiska länderna inte var ockuperade, när de attackerade kraven på fria val i öst som ett återfall i det kalla krigets korstågsfararmentalitet, när man varnade för Tyskland skulle återförenas och när man påstod att planekonomierna i öst, trots sina demokratiska brister visat sig lika bra som de kapitalistiska på att skapa välstånd. När jag i riksdagen krävde att Sverige skulle stöda balternas krav på frihet och självständighet attackerades jag av socialdemokraternas utrikespolitiska företrädare som en företrädare för den extrema tokhögern.
Så var det åren innan friheten och demokratin kom till den delen av Europa. Nu har den kommit och nu återfaller socialdemokraterna till gamla tiders misstro mot ett öppet Europa. Det är en ödets ironi att de kommer att försvara denna politik under samma röda fanor som under årtionden symboliserade förtrycket i de länder som samma dag blir medlemmar i EU.