Anförande av riksdagsledamot Gunnar Hökmark vid riksdagens budgetpolitiska debatt den 20 september 2001.
Fru talman,
Plötsligt tränger sig några av livets tragedier på oss på ett sätt som vi inte kan vända oss bort ifrån, när det som finns i våra värsta mardrömmar blir en eländig och konkret verklighet för medmänniskor i Sundsvall, eller som förra tisdagen när det ofattbara och avsiktliga skedde. Tusentals människor mördades. Det var flygvärdinnor som stacks ihjäl, barn och vuxna som sprängdes i luften, människor som blev till levande facklor.
Det är en medveten och avsiktlig, men också meningslös grymhet, ett så djupt förakt för människolivet som vi inte kan begripa, bara chockas och förfäras av.
Det som skedde då kommer oundvikligen att sätta sin prägel på den ekonomiska utvecklingen i världen. Hur mycket och hur länge får vi se.
Det som skedde då drabbade så många människor en hel stad och ett land att det också tvingar oss att se skillnad på det som är stort och det som är smått. Våra meningsskiljaktigheter om skatt och arbetsrätt, om redovisningen av arbetslösheten i dess olika kolumner eller andra debattfrågor vi har i dag, blir självklart små när vi sätter dem i perspektivet av dessa stora frågor eftersom de handlar om en attack på det civiliserade och öppna samhället.
Det ger oss också anledning att vidga perspektivet på det som i grunden är en ekonomisk debatt i dag. Attacken i USA var inte bara en attack mot tusentals oskyldiga människor mitt i deras liv. Det var också en attack mot det öppna samhälle och den öppna ekonomi som ger enskilda människor växtkraft och möjlighet att själva forma sina liv.
Det är en attack mot den oräddhet som skapar möten och kontakter mellan människor i olika kulturer, och det är en attack mot ett ekonomiskt system som kan befria människor, inte bara från fattigdom utan också från ett gammalt samhälles förtryck av den enskilde.
Det som är den kanske allra viktigaste uppgiften en dag som i dag är att visa att Sverige ska gå i täten för att denna öppna ekonomi inte får vändas i slutenhet i någon del. Sverige ska kunna gå i täten för att slå vakt om ett vidgat internationellt samarbete och en vidgad global ekonomi.
Det förtjänar att sägas gång på gång att det inte är i de delar av världen där öppenhet och marknadsekonomi råder som förtrycket och utsugningen av människor är som störst. Det är i stället i de delar av världen där slutenheten tjänar som ett medel för att hindra människor att utveckla sina egna livsdrömmar och sina egna möjligheter. Det kan inte sägas nog många gånger. Vi hör i dag debattröster från olika håll som säger att man visserligen ska ta avstånd från terrorattackerna men också se en förklaring till dessa i det som USA och den fria världen symboliserar.
Jag tycker först och främst att det är en mycket obehaglig ståndpunkt, för den bygger på resonemang om samma kollektiva skuld som terroristerna lägger till grund för att mörda oskyldiga människor. Men det är fel också i en annan bemärkelse.
Det som vi ser i form av förtryck och fattigdom runtom i världen har inte att göra med den fria ekonomin och den öppna handeln. Det har inte att göra med USA:s, Sveriges eller den europeiska unionens arbete för en växande fri handel och för möten mellan människor. Det har att göra med sådant som t.ex. regimer i Afghanistan, Libyen, Irak eller Iran med religionen som ett medel vill förvägra sina medborgare. Men det bottnar varken i islam eller i ett förtryck från den rika världen utan i ett förtryck från enskilda regimer.
Det kan inte heller sägas nog många gånger att det som vi nu har sett explodera i New York och i Washington inte beror på att västvärlden och den öppna ekonomin är ett hot mot människors välfärd, utan det är i stället så att öppenheten är ett hot mot slutna samhällen. De som värnar om dessa slutna samhällen ser det öppna samhället där människor själva kan välja sin livsbana som ett hot. Det är rädslan för öppenheten som ledde till det vansinne som förra veckan dödade tusentals människor mitt i livet.
Det är en rädsla som är befogad eftersom fundamentalism och inskränkthet inte kan överleva det öppna samhällets insyn och de möjligheter som det ger människor. Precis som vi under 80-talet och 90-talet såg hur gamla socialistiska regimer föll inför en allt öppnare världsekonomi och fria medier är det klart att den fria ekonomin och öppenheten är ett hot mot dem som vill ha slutna regimer och slutna samhällen.
Mot bakgrund av detta vill jag säga, fru talman, att det i dag när vi diskuterar den ekonomiska grundvalen för Sveriges framtida välfärdsutveckling är minst lika viktigt att komma ihåg vår roll i ett vidare världssammanhang. Sverige måste vara bland de länder som går i täten för att säkra ett fritt och öppet internationellt världssamfund, inte bara när det gäller politiken utan också när det gäller ekonomins utveckling.
Vi har sett att där det finns en öppen ekonomi och en fri handel finns förutsättningarna för att befria människor från det förtryck som förekommer på så många olika håll runtom i världen.
Fru talman! Jag tycker att detta är en utgångspunkt som vi bör ha när vi diskuterar den ekonomi som vi vill se i vår värld men också i vårt eget land.
Fru talman! Det är självfallet en plikt att resonera om de frågor som rör våra egna meningsskiljaktigheter. Det är en självklarhet, eftersom det avgör människors välfärd och utveckling också i vårt samhälle. Det är det som avgör hur unga och gamla ska kunna klara sin framtid och hantera sin vardag, och det är också en avgörande förutsättning för att människor ska kunna göra de val både i politiken och i det vanliga livet som leder till en situation där de själva kan påverka välfärden.
Fru talman! Regeringen ger i sin finansplan en bild av ett Sverige som egentligen inte har några större problem. Efter en liten doppning i tillväxten detta år blir allting som vanligt igen nästa år. Tillväxten studsar upp till nästan det dubbla. Arbetslösheten fortsätter att minska, och sysselsättningen fortsätter att öka. Det finns inga problem, och därför finns det inte heller några förslag till åtgärder för företagande, ökande tillväxt och nya jobb, utan det är en tunn finansplan.
Men, fru talman, jag vill hävda att det inte är någon ärlig bild av ekonomin som regeringen ger. Först och främst: Den arbetslöshet som vi nu lämnar högkonjunkturen med är den högsta som vi någonsin har haft. De 4 procent som regeringen skryter med är den högsta arbetslöshet som vi någonsin har haft i en högkonjunktur.
Men det är också så att regeringen har nått målet 4 procent genom att räkna bara 4 av de nästan 16 procenten arbetslösa. Vi har en finansplan där det faktiskt nästan bokstavligen inte står någonting om arbetslösheten som ett problem och där arbetslösheten och därmed den politik som skulle krävas sorteras undan. Regeringen skriver att om utvecklingen på arbetsmarknaden blir sämre kommer man att sätta in åtgärder. Det gäller uppenbarlingen inte mot en arbetslöshet som är den högsta som vi någonsin har haft i en högkonjunktur. Det finns inte någon politik för detta i den här finansplanen.
Samtidigt ser vi också hur ihålig den sysselsättning som regeringen berömmer sig av är, hur mycket den beror på omfattande och mycket snabba förtidspensioneringar och ett rekordartat förlopp när det gäller ökningen av sjukfrånvaron. Mäter vi den faktiska sysselsättningen ser vi att antalet arbetade timmar t.o.m. under högkonjunkturen ökat bara marginellt. Mäter vi andelen faktiskt sysselsatta människor i arbete och tar hänsyn till sjukfrånvaron finner vi att knappt någon förändring har skett.
Detta sker i en situation där vi måste möta en demografisk utveckling som kommer att kräva mer arbete av fler. Den enda idé som regeringen för fram är att man kanske ska förkorta arbetstiden. Fru talman! Jag vill påstå att den arbetslöshet som vi har och denna utveckling av sysselsättningen är ett gigantiskt misslyckande för den socialdemokratiska regeringen, som bara det i sig är tillräckligt skäl för att man bör lämna ifrån sig makten efter nästa val.
Det resoneras inte heller något om den utflyttning av svenska företag och verksamheter som sker