Så har en av Europas extrema populistregeringar fallit genom väljarnas dom. På grund av dess vänsterinriktning har den inte dömts ut som vänsterextrem men så var det och så är det med den regering som Syriza i Grekland formade under Alexis Tsipras. Det var en regering sprungen ur Greklands gamla kommunistparti tillsammans med nykommunistiska rörelser, samt med den extrema nationalismen.
Efter år av ekonomisk vanskötsel, från både vänster och höger, visade det sig plötsligt 2010 att den grekiska statsskulden var dubbelt så hög som man redovisat. Den socialdemokratiska PASOK-regeringen hade undertryckt sanningen. Den följdes 2012 av en Nea Demokratia regering som lanserade ett reformprogram, som möjliggjorde fler internationella lån och gav en utveckling till det bättre. Den utvecklingen knäcktes av Syriza som lovade att Grekland fortsatt skulle kunna spendera mycket mer än man hade pengar till, i föreställningen att man får mer pengar ju mer man gör av med dem. Denna populistiska socialism gav den grekiska ekonomin den slutliga knäcken när Syriza trädde till i regeringsmakten 2015. Det ledde också till en regering i EU som var ovillig att kritisera Ryssland och dess aggressionspolitik, liksom man hindrat uttalanden mot den kinesiska regimens övergrepp. De kommunistiska partiernas band till Moskva präglade grekisk utrikespolitik och lån från Kina korrumperade den.
Efter ett halvår i ekonomiskt kaos vände Tsipras om och genomförde de reformer som han gått till val på att bekämpa. Då hade Grekland för ett antal år framöver förlorat sin möjlighet att med egen kraft återkomma på den internationella finansmarknaden vilket innebar fortsatt beroende till EU och internationella långivares krav.
Det finns en fördummande myt om att det är EU och de internationella långivarna som drev fram besparingar i Grekland. Det är en i media djupt förankrad populistisk föreställning som bortser från den enkla verkligheten, att Grekland gjort av med mer pengar än man hade, fortsatte att göra det trots att det inte längre fanns pengar att låna och att den fantasin ledde fram till ett kaos med drakoniska besparingar.
De internationella lånen och garantierna från EU gjorde det tvärtom möjligt att ge prioritet åt utgifter som annars hade varit omöjliga av det enkla faktum att inga pengar fanns. Lånen från EU, IMF och andra gjorde det möjligt att spara något mindre och säkra vissa avgörande utgifter för inre säkerhet och grundläggande sociala standards.
Greklands väg till ekonomisk kris var lång och präglad av både höger och vänsterregeringar. Den socialdemokratiska regeringen som ledde landet in i den slutliga krisen vägrade ta tag i den. Det ska sägas om den då kommande Nea Demokratia-regeringen, präglad av sitt ansvar för en politik som lett in i krisen, ändå, till slut, föreslog och drev igenom reformer som var nödvändiga. Och som sagt, dessa punkterades av den extrema vänsterns populism och den valseger som då följde. Den fördjupade krisen och försenade återhämtningen.
Återhämtningen började när Tsipras bröt sina vallöften och kan nu ges nytt syre. Den grekiska tragedin fördjupades genom den politik som Vänsterpartiets Sjöstedt hyllade, och bromsades genom de krav som verkligheten ställde, som Sjöstedt attackerade.
Nea Demokratia har nu skäl att göra upp med sin ansvarslösa inställning till grannen Nordmakedonien och det namn som ska lägga grund för en ny tids samvaro och utveckling inom EU. Samtidigt måste man nu genomföra avregleringar tillsammans med skattesänkningar som kräver återhållsamhet i de offentliga utgifterna. Annars löper Grekland risken att fastna i den ständiga krisen. Det faktum att den extrema vänstern nu förlorat regeringsmakten samtidigt som de extrema nationalisterna förlorat sitt stöd ger Grekland nya möjligheter. Grekland kan nu återigen bli ett land i EU som står upp för demokrati och mänskliga rättigheter gentemot stater som Ryssland och Kina. De media och politiska partier som vill dra en gräns mot extremism bör välkomna det steg Grekland nu har tagit.