[BILD1]En disig och lätt vintrig dag i Stockholm efter en 50-årsfest, vars centralperson nu har att fundera på att det nu är närmare till de 60 än de 40. En förmiddagspromenad erbjöd vackra utsikter över Djurgårdsbrunnsviken och en elegant staty över jaktens gudinna i klädd snö och nyrennoverad med guldbeläggning.
Det står knappast still i världen. I dag är det presidentval i Serbien med risk för att det blir den nationalistiske kandidaten Nikolic som vinner och inte den sittande mer Europavänlige Tadic. Kanske har verkligheten kommit att överspela vad skillnaderna dem emellan egentligen innebär eftersom Tadics seger i den första omgången har förändrat agendan i nationalistsk riktning och fördjupat låsningarna om Kosovo. Det är ingen tvekan om att Serbien kommer att motsätta sig en självständighet för Kosovo. Att den mer nyanserade kandidaten uttrycker sig med att han inte kommer att föra Serbien i krig är ett uttryck för hur stämningarn är. Cypern och Rumänien har nu förklarat att man inte kommer att erkänna en självständighetsförklaring. På det viset står det klart att EU inte kommer att vara enat även om man kommer kunna agera med en gemensam politik.
På tisdag avgörs kanske de amerikanska primärvalen, beroende på hur klara utslagen blir för de olika kandidaterna. Economist har en valblogg är värd att titta på. Noterbart är hur lite europeiska medier reflekterar över vad de olika kandidaterna kan innebära för Europa. Istället är det i förhoppningen att de amerikanska väljarna ska rösta som europeiska som präglar rapporteringen.[BILD2] Men USA´s inställning till fri handel och Doha rundan är viktig för Europa, liksom USA´s beredskap att värna europeisk säkerhet och den transatlantiska länken är det.
I Kenya ser det ut som att ett tidigare relativt stabilt land håller på att undermineras av sina egna stamkonflikter och valfusk, I Sudan och Tchad struntar ledarna i att människor dör på grund av svält samtidigt som rebellrörelser har framgång. Afghanistan, Pakistan, Georgien, Irak, Iran, Gaza-remsan är ytterligare några platser som gör att det är svårt att se att världen är på väg in i den stora freden. Minskad värnpliktsutbildning, dockade fartyg och landade flygplan är inte det sätt som Sverige bör möta det behov av ökade internationella insatser detta ställer krav på, liksom den utmaning som utvecklingen kan innebära gentemot vår egen del av världen.
Försvarets kris är ett uttryck för att vi de senaste fyra åren har skalat bort mer än fyra miljarder i årliga anslag samtidigt som försvarets uppgifter och operativa krav är desamma. Och samtidigt som vi nu bedriver skarp verksamhet i Afghanistan, Kosovo, snart i Tchad, och genom Nordic Battle Group. Förhoppningen om att det inte ska märkas och att vi ska kunna dubbla vår internationella insats samtidigt som den årliga värnpliktsutbildningen reduceras är inte realistisk. Utan tillräckligt många värnpliktiga kommer det inte finnas tillräckligt många att rekrytera till internationella insatser eller placera i insatsförband i Sverige. Sverige behöver ett starkt svenskt försvar. Det bör självfallet ha en bra ekonomistyrning.