Hoppa till innehåll

En diktator är en diktator

Från Nordafrika till dalarna mot Indien finns ett område präglat av en ny radikal och totalitär islamism som står mot det öppna samhället och de regimer som står i dess väg. Det är den kraftmätningen som vi ser i Iran mot omvärlden och i hoten mot Israel, vi ser den i Afghanistan, Libanon, Algeriet eller Irak När Pakistans ledare Pervez Musharraf satt sig över konstitutionen är det ett led i den konflikten. Den har kommit till uttryck i ockupationen av den Röda Moskén i Islamabad, mitt i regimens mest centrala område, i attentatet mot den tidigare statsministern Bhutto och nu som ett försök att förhindra islamister att vinna ökad makt genom att demokratin fått stiga åt sidan.

Som sådana åtgärder kommer den inte lösa något problem, däremot skapa många nya och bidra till att legitimera islamisters försök att kasta stabila regimer, och i förekommande fall demokratier, över ända. När demokratin slängs åt sidan öppnar man automatiskt för ökat våld. Det är ett våld som på grund av konfliktens karaktär inte stannar i Pakistan utan som når över alla den nya tidens gränser. Det är allvarligt, framförallt eftersom vi med detta inte ser slutet på en motsättning utan början på ökade motsättningar. En diktator är en diktator och föder alltid våld.