En dag runt skrivbordet – om banker, billiga pengar, grekisk politik mot ruinen och Putin,

För min del en dag i Stockholm. Arbete och förberedelser inför kommande veckors förhandlingar om en europeisk bankstrukturlagstiftning, diskussion om telekomreformer, fördjupning lite i energifrågorna och förberedelser för nya initiativ i den ekonomisk- politiska debatt som pågår i Parlamentet och som präglar både Bryssel och Europa i övrigt.

 

Det finns dem som tror att man får säkrare banker genom att separera vanlig låneverksamhet från värdepappershantering. Så är det inte. Tvärtom visar erfarenheterna att banker som bara sysslar med det ena eller bara med det andra, varit mer utsatta för finansiella kriser och bidragit mer till systemkriserna i den finansiella sektorn. Lehman Brothers är ett exempel, spanska sparkassor som lånat ut till stora fastighetsprojekt ett annat.

 

Skiljer man det som innebär att man för över likviditet och kapital till låneverksamhet och småföretag får man inte bara mindre investeringar utan mindre möjligheter att värdesäkra den enskilda investeringen och finansieringen. Det Europa i dag lider brist av är just denna finansiering av investeringar. Det beror delvis på att det har blivit svårare och dyrare för banker att låna ut, även med låga räntor eftersom man måste ha en mycket större kapitaltäckning. Det beror delvis på att det saknas intressanta investeringsalternativ med rimlig lönsamhet.

 

I den delen är det svårförståeligt hur centralbanker runt om i Europa nu tävlar om att göra billiga pengar ännu billigare och ännu mer lättillgängliga. Det är vad som i det närmaste beskrivas som en medveten ansträngning för att blåsa upp tillgångsvärden och förbereda scenen för nästa finansiella kris. Europas problem handlar om bristande konkurrenskraft och bristande lönsamhet för investeringar i företagande och att göra billiga pengar ännu billigare är det perspektivet att lösa fel problem med fel åtgärd. I valet mellan att investera i växande tillgångsvärden och att göra det i investeringar i företagande med en låg och osäker lönsamhet kommer många att välja det första. Så byggs bubblor upp.

 

Nu hoppas jag vad gäller bankstrukturen åstadkomma en mer öppen och investeringsfrämjande lagstiftning som siktar in sig på risker och inte på strukturer, det vill säga banker, som förenar lån med investmentverksamhet.

 

Och samtidigt har jag startat en process med att utveckla en plattform för en ekonomisk tillväxtpolitik, som inte bygger på att öka penningmängd, offentliga investeringsplaner och sänkta räntor, utan på reformer och konkurrenskraft.

 

Att Riksbanken, som har ett visst ansvar för den finansiella stabiliteten, nu driver på för ökade tillgångsvärden är ett uttryck för att den ekonomisk politiska debatten har tappat fokus på det som är långsiktigt och ger konkurrenskraft till förmån för det som kortsiktigt skjuter upp problemen till en annan dag. Det var en gång alltför mycket och alltför billiga pengar som byggde upp de kriser som vi i dag kämpar för att ta oss ut ur.

 

Den här veckan kommer dock att handla mer än något annat om den grundläggande stabiliteten i eurosystemet och om den europeiska fredsordningen.

 

Den kommunistiska regeringen i Aten lovade sina väljare att öka utgifter, avbryta reformpolitiken och slippa gamla lån. De som tidigare har hjälpt Grekland med nödlån, till en omfattning av 2000 miljarder svenska kronor, är inte lika ivriga om att stryka de gamla lånen för att nu låna till höjda bidrag långt utöver vad den grekiska ekonomin själv klarar.

 

På sina håll beskrivs detta som att omvärlden utsätter Grekland för en åtstramning. Så är det inte. Åtstramningen skapade grekerna genom att göra av med pengar och lån. Det är EU som gett nödlånen, som nu grekerna vill säga upp i utbyte mot att få nya lån. Det är en ekonomisk politik som kan gå hem på ett torg av övertygade vänsteranhängare som anser att pengar är något som bara skapas men svårare att marknadsföra gentemot de länder som redan lånat pengar och inte vill låna mer utan att man vet att Grekland får tillbaka tillväxtkraft och ordning i finanserna.

 

Och så har vi kriget efter Minsk II. Det är en tragedi för Ukraina att ryska förband med tunga vapen fortsatta krigföringen efter eldupphör och tvingade 8000 soldater ur Ukrainas armé att ge upp och lämna staden. Men det är också en utmaning mot hela den värld som i alla fall på papperet sade sig lita på Vladimir Putin. Putin föredrog nämligen den militära lösningen framför den politiska han själv medverkat till och har nu klargjort en gång för alla att han bedrar dem han förhandlar med. För Frankrikes president Hollande och för Angela Merkel är detta en förlorad prestige men för oss alla en förlorad fred.

 

Det innebär att det nu finns skäl att diskutera hur omvärlden ska kunna bidra till att Ukraina kan försvara sig och hur vi ska agera mot ett Ryssland som sviker sina löften, gång på gång. Europa förändras nu från dag till dag, inte bara i geografin utan också vad gäller den politiska agendan. Putins krig i Europa måste stoppas med de medel Europa har. Ser vi till det ekonomiska området är de möjligheterna mycket stora. Vill vi inte att Putin ska fortsätta steg för steg måste vi nu dra en linje mot kommande steg. Vad gäller svensk försvars- och säkerhetspolitik har jag i dag publicerat några tankar på Svenska Dagbladets utmärkta blogg ”Säkerhetsrådet”. Läs gärna där eller på hemsidan här intill.