Med de förändringar som nu föreslås i FRA-lagen är man I princip tillbaka till den lösning som förespråkades av justitiedepartementets jurister, med krav på domstolsprövning vad gäller vad man spanar på, och därmed också en möjlighet att i efterhand kontrollera att eventuell överskottsinformation förs undan liksom möjlighet för den enskilde att få rätt I efterhand.
Bredband och internetstrukturen är av en karaktären att det är svårt att skilja mellan olika trafikstråk men desto viktigare att det finns ett antal rättsäkerhetstest infogat i systemet. Därmed finns det också möjlighet att skapa en bred legitimitet åt en viktig svensk underrättelseverksamhet.
Det blir intressant att se hur socialdemokratin nu ska förhålla sig, som Bodström eller med perspektiv på att Sverige faktiskt behöver en reglerad underrättelseverksamhet även när det gäller modern informationsteknologi.
Per definition handlar den in om spaning mot någon på basis av brottsmisstanke, då gäller polisiära arbetsmetoder med de regler som där finns.
Underrättelseverksamheten handlar om något annat, om att följa och spana företeelser utanför vårt land som på olika sätt har säkerhetspolitisk betydelse för försvarsmakt och för regering. Eftersom det finns saker i kring oss som har säkerhetspolitisk betydelse för Sverige , även om det under en tid har funnits en tro att det inte fanns det förutom klimateffekten, är det bra att vi nu får rättssäkra former som också säkrar en viktig del i svensk säkerhetspolitik.
Att det nu blir en mer rättsligt prövad process för vilken inriktning spaningen ska ha innebär inte mindre effektivitet utan en tydligare prioritering av de olika skeenden man vill följa.
I underrättelsesverksamhet liksom i all annan informationshantering är det inte mängden utan prioriteringarna och analysen som är avgörande.
Under dagen är jag i Stockholm för presentation av andra upplagan av min bok Världen väntar inte, lite kampanjupptakt blir det också på Norrmalmstorg.
Och sedan tillbaka till Skåne.
Därefter blir det en vecka i Stockholm som kommer att präglas av lite allmänna Europapolitiska diskussioner, diskussioner kring de finansiella marknaderna i Norden, en dag i Bryssel för att diskutera och se vad som kan göras i processen kring utsläppsrätter, vad som sker i den medicinska forskningen på EU-nivå samt en presentation för de fristående sparbanksstiftelserna kring den finansiella lagstiftningen i Europaparlamentet. Torsdagen blir det möte i Gävle och fredagen ägnas åt Umeå med bland annat besök på universitet och diskussion om skogsforskningen.
Sedan parlamentets beslut i den vecka som var kring Telekompaketet och den så kallade Mikko-rapporten har det brutit ut en förståelig glädje över utfallet. Det är nog första gången som det har varit ett stort och direkt intresse som har följt skeendet så nära. Det man som nära involverad noterar är att det sätt som parlamentet fattar beslut om inte alltid är helt överskådligt på grund av mängden av olika små och stora ändringsförslag och på grund av att det ibland rör sig om lagstiftning och ibland om opinionsyttringar.
Det var två stora framgångar som uppnåddes vad gäller informationsfrihet och Internets frihet. Den stora var att de förslag som fanns i Mikko-rapporten om reglering och registrering av bloggare helt försvunnit. Utan bloggosfärens intresse och engagemang hade nog inte debatten om den startat så tidigt att det blivit så mycket förändringar i den. Vi moderater hade röstat emot den, som vi också gjorde, eftersom den innebar ett långtgående tyckande om pressfrihet och bloggares frihet men vi hade nu möjlighet att bygga upp ett politiskt tryck som involverade vår egen partigrupp och även socialisterna, varifrån rapporten kom. Det ledde också till att den var fri från krav på reglering och åtgärder när den kom till parlamentet.
I den andra rapporten, som handlade om lagstiftning, har det här och var funnits olika krav och förslag på graduated response, filtrering och dylikt som har det gemensamt att det ställer krav på operatörer att agera poliser. Den fulla bilden av detta tror jag hade varit svårt att följa upp och agera emot om det inte funnits så många som följt den i dess detaljer. Några förslag till sådana regleringar fanns nämligen inte i kommissionens förslag, ej heller i rapportörens eller utskottets förslag. Däremot fanns där formuleringar som talade om operatörernas ansvar på ett oklart sätt. Och det fanns ändringsförslag om att införa både det ena och det andra. Före sommaren rensades den typen av formuleringar ut vilket kom till uttryck i ett reviderat kompromisspaket som också klargjorde uppdelningen mellan det ansvar som rättsliga myndigheter har och privata aktörers ansvar gentemot sina kunder.
Det innebar också att när parlamentet skulle fatta beslut fanns det inget av detta i förslaget, det fanns därför heller inget ändringsförslag om att stryka något sådant. Framgången var i princip vunnen. Så långt hade Christofer Fjellner och jag anledning att känna oss nöjda med utvecklingen.
Däremot kvarstod bland annat ett franskt/tyskt ändringsförslag med krav på operatörers samarbete som återkom till det som var problemet, nämligen att de i så fall skulle få ett ansvar att agera som rättsliga aktörer. För mig och för oss moderater var detta helt fel.
Vi lyckades därefter etablera en linje i vår grupp vilket ledde till att detta ändringsförslag drogs tillbak, först som gruppförslag vilket det av diverse omständigheter hade blivit till, därefter efter vårt slutliga gruppmöte som förslag överhuvudtaget. Det var det förslaget som var den stora risken och min linje var att etablera en gemensam grupplinje som slog undan stödet för det, det hade nämligen formuleringar av ett mer allmänt slag som mycket väl hade kunnat få stöd i den plötslighet som ibland gäller. När det drogs tillbaka var en frihetlig linje vunnen, med klargörande i den föreslagna texten och med ett brett stöd i vår grupp för det så kallade Bonoförslaget.
Den linjen ville jag hålla samman EPP-ED gruppen kring, som ansvarig för den interna grupp som hanterar dessa frågor, när jag sammanfattade vårt gruppmötes beslut, med minsta möjliga stöd för det fransk/tyska förslaget som i slutändan just därför bara stöddes av fransmän och enskilda tyskar. Därför höll jag också fast vid den linje som jag vid vårt gruppmöte samlat gruppen kring. Ändringsförslaget 166 som, ursprungligen skrevs av Christofer, förstärkte självfallet denna linje men den viktigaste segern var att frågan om att lägga ett rättsligt ansvar på operatörerna drogs tillbaka.