[BILD1]Denna morgon befinner jag mig i Vilnius för att ta emot en medalj från president Adamkus för gjorda insatser för litauisk frihet under den tid då sovjetiska stridsvagnar var en del av verkligheten på Vilnius gator. Tillsammans med Peeter Luksep, Anders Küng och Håkan Holmberg organiserade jag (bilden från Riga 2001 då även Andres var med ) Måndagsrörelsen till stöd för balternas frihet. Och här i Vilnius är också Peeter och Håkan medan Andres saknas, han gick plötsligt bort hösten 2002. Vi har tillsammans tidigare fått estniska och lettiska medaljer och därför känns det underligt och tråkigt att han inte är här nu.
Var och en som nu kommer på besök ser skillnaderna från den stad som hade sovjetsamhällets alla attribut på ytan av en av Europas äldsta universitetsstäder. Nu sitter jag mittemot det upprustade och nyrevonerade universitetshuset med sitt karakteristiska klocktorn, i en stad som är fylld av kyrkor, barock och små spännande medeltida gator, avlösta i det moderna samhällets större stråk och gator. Det är i dag Litauens nationaldag och det är i år 16 år sedan landet blev fritt. Det är en nationaldag där firandet har sin verkliga grund, inte minst om man ser vad friheten och självständigheten har gett människorna.
Det kan dessutom vara en påminnelse till alla dem som hävdade att friheten inte var så viktig, att man inte fick ifrågasätta Sovjetunionens gränser och att de som krävde frihet och demokrati i öst var extrema tokstollar. Sådan var det officiella Sveriges reaktion när dessa frågor började diskuteras.