Har just återvänt från en dag i Vilnius där jag deltog i 15-årsfirandet ( Bilden av rester av de barrikader som upprättades för att försvara parlamentet januari 1991 )av den litauiska statens återupprättade självständighet, något som kom till uttryck genom dels det ensidiga tillkännagivandet från litauiska parlamentet, sejmen, och genom att länder som Island allra först och sedan Danmark officiellt erkände den nya självständiga staten.
Dagen i Vilnius var ett uttryck för att Europa nu håller på att lägga bakom sig också en del av den moderna historien, efter järnridåns och Berlinmurens fall.
Vilnius som stad var en symbol stark nog för de 15 år sedan gått. En modern stad med fickor av den gamla tidens nedslitna hus och sovjetiska diktatur.
Allra mest imponerande kanske restaureringen av de gamla judiska kvarteren.
Europa håller på att lämna en tragisk del av sin historia bakom sig. Desto viktigare att den dokumenteras för framtida lärdom.
Slobodan Milosovic död i cellen i Haag är ett ytterligare exempel på på hur historien nu lägger sig allt längre ner under nya blad i utvecklingen, med den lättnad det kan innebära men också med den risk för att historiens fakta glöms bort.
Hans död är ett bakslag för dem som ville att den internationella rätten skulle få fälla sin dom, med allt vad det innebär i klarhet över den skuld som Milosovic hade i folkmord men också med den klara signalen att ingen kommer undan brott mot mänskligheten. Det finns alltid en rättvisa som väntar. Det är ett viktigt budskap till diktatorer och våldsverkare.
Nu kom Milosovic undan även om han gjorde det bakvägen. Det innebär som sagt en förlust för det internationella rättssystemet men kanske också en stimulans till de krafter som vi honom vill se en hjälte som nu led martyrdöden.
Samtidigt kanske det i bästa fall kan innebära att Serbien på detta sätt lägger en del av sin sämsta historia bakom sig, visserligen utan att ha gjort upp med den men också utan att den leder till nya konflikter. Men det innebär likväl att rättvisa inte skipas.