De tre tyska delstatsvalen kommer av alla att tolkas och förstås som man vill. Och det finns verkligen många sätt att tolka dem. Den sammantagna bilden är nog att de inte är så lätta att tolka som många vill. De är definitivt en framgång för AfD, men väljarna valde också att stödja dem som stod för en öppenhet gentemot flyktingar.
De CDU-politiker som tydligt stod upp för Merkels linje klarade sig bra medan de som var kritiska klarade sig sämre. I en delstat berodde bakslaget för CDU på att de Gröna vann terräng, med en populär ledare som till fullo stöder regeringens linje. Mer genomgående är att den tyska socialdemokratin genomgående gjorde ett dåligt val, i vissa fall till historiskt låga nivåer.
Så CDU förlorade terräng, AfD vann väljare och fick ett betydande stöd, flyktingpolitiken fick ett brett stöd men den orsakar uppenbart oro, socialdemokraterna allvarligt försvagade, och självklart försvagar helheten Merkel. Men hur mycket hon försvagas internt och i väljarkåren kommer bero på henne själv och de kommande månaderna. En framgång med den linje som till slut blev Europeiska rådets kommer att stilla en del oro samtidigt som det innebär en fortsatt linje för att Europa ska och kan klara utmaningen om en bättre gränskontroll byggs upp, om Schengen kan återställas och om flödet av människor på flykt blir hanterbart.
Innebär detta att vi nu ser ett annat Tyskland, så som en del kommentatorer beskriver det. Det får vi se. Det vi nu sett är att väljarna i en demokrati uttryckt sin oro och sina uppfattningar. Och oron liksom misstron har tagit vägen genom det demokratiska systemet.
Trots allt är det mer stabilitet än ett annorlunda Tyskland. Men en svagare Merkel kan försvaga processen för att ena EU i enlighet med de beslut som togs vid det senaste toppmötet. Den terror som drabbat Ankara kan försvåra detta. Det kan i sin tur leda till att fler centrifugala krafter får luft under vingarna eller anser sig ha fått rätt. Å andra sidan finns det i Tyskland ett brett stöd för den politik som den tyska regeringen för, även oron till trots.
Det mesta talar därför för en fortsatt process kommande veckor och månader som skärper kontrollen av Europas gränser, som bidrar till att en koalition av villiga fördelar ansvar och att vi kan få se ett återupprättande av den fria rörligheten.
Men det kräver politisk vilja och kraft. Utvecklingen kan ta sig många vägar, som kanske en göteborgsk statsvetare hade formulerat det. Så ser vår tid ut. Den kräver politisk viljekraft och förmåga.