I deras ögon är det Israel som är skyldigt, det är Israel som begår övergrepp mot mänskliga fri- och rättigheter och det är Israel som bär ansvaret för att ockupationen fortsätter utan att en palestinsk stat har kunnat växa fram. Det faktum att palestinska ledare i dag inte erkänner Israels rätt till existens utan hotar att utplåna landet och systematiskt stöder terror mot judar verkar inte spela någon roll för deras syn på hur Israel söker försvara sig. Det är en cynism som bortser från skillnaden mellan demokrati och diktatur.
Det är självfallet att ockupationen drabbar palestinier. Lika självklart som att den ständiga gråzonen mellan krig, terror och hot drabbar de människor som lever mitt i den vardagen. Det kan vara föräldrarna till en flicka som sprängs i luften på ett kafé i Tel Aviv liksom de föräldrar på Västbanken som tvingas se att barnen inte får den möjlighet till utbildning och arbete som de hoppas på. Våldet mellan olika terrorgrupper och fraktioner har under lång tid, liksom ockupationen, strypt utvecklingen på Västbanken och försämrat livsmöjligheterna för alla.
Terrorn drabbar inte bara dem som mördas utan också dem som drabbas av de säkerhetsåtgärder terrorn driver fram. Men när företrädarna för Diakonia skriver är det Israel som förtrycker, Israel som är hotet mot mänskliga rättigheter och Israel som bär ansvaret för de säkerhetsåtgärder som terrorn har drivit fram.
Det är självfallet att stängslet som är till för att hindra terrorister drabbar vanliga palestinier i deras vardag men det är en direkt verklighetsförfalskning att hävda att det är till för att skilja barn från sina skolor, bönder från sin mark, människor från sjukvård. Självfallet försvårar kontrollen över inpassering och utpassering vardagen men det är en konsekvens av terrorn, inte av en illvilja riktad mot vanliga människor. Självfallet är ockupationen en börda som drabbar människor men den intressanta frågan är varför Israel inte får leva under säkra och erkända gränser.
För min del är det lika viktigt att palestinier får en bra framtid som att israeler kan få det. Just därför är det svårt att förstå den tystnad som Diakonia uppvisar inför de terrorgrupper som predikar hat och förtryck. De kommer vare sig ge palestinier mänskliga fri- och rättigheter eller Israel säkra gränser.
I stället för att protestera mot förtryckarregimerna och terrorns grupper väljer Diakonia som organisation att kräva blockad och bojkott av Israel, inte av de diktaturer som förtrycker sina medborgare och som vill utplåna den enda demokratin i regionen. Det är att stå på fel sida i konflikten mellan demokrati och diktatur. Att ensidigt attackera den som försöker skydda sig mot terrorn i stället för att angripa dem som finansierar och utövar terrorn är att göra både freden och den vanlige medborgaren, vare sig det är en israel eller palestinier, en otjänst.