Hoppa till innehåll

Det vi måste lära oss från murens fall

Muren föll inte, som av sig själv, såg jag en klok person som påpekade. Den revs av människor som ville frihet. När den föll inför trycket av frihetstörstande människor var det på grund av dem och inte på grund av någon naturlag. Det är den kanske viktigaste erfarenheten vi i dag kan ta med oss.

 

Lika viktig erfarenhet är att den till slut föll, på grund av människors insatser, trots att så många andra accepterade den eller förminskade dess betydelse. På samma sätt som så många ansåg att förtrycket i Europa skulle accepteras som ett led i att acceptera Europas gränser var det många som ansåg att Tyskland skulle bli fördelat och att de två tyska staterna skulle leva med sina två olika modeller, som det hette. Det var bara det att i den ena staten hade folket inte valt någon modell. Den var inte deras.

 

En tredje erfarenhet värd att ta med oss i framtiden är uppfattningen att det var orealistisk intill ansvarslöst att kräva fria och demokratiska val i Central- och Östeuropa, eller frihet åt de baltiska staterna. Det fördömdes av socialdemokrater och det hånades av ledarskribenter. Tron på att allt kommer att förbli som det är anses ibland vara realism mer än insikten om att verkligheten alltid förändras. Om det är något som historien har visat oss att nuetrealisterna har fel medan förändringsrealisterna har rätt.

 

Var och en av dessa tre erfarenheter är av den arten att vi måste ta dem med oss i framtiden.

 

Den sista, att förändringsrealister alltid har rätt medan nuetrealisterna får fel tog vi inte med oss efter att muren föll liksom järnridån och Sovjetunionen två år senare. Allt för många trodde då att som det då hade blivit skulle det förbli. Francis Fukuyamas berömda bok ”End of history” om liberalismen slutliga seger bortsåg från detta liksom så mycket i svensk utrikes- och säkerhetspolitisk debatt.

 

När det kalla kriget tagit slut trodde många att det därmed inte fanns något hot, mot Sverige eller mot demokratierna i ett vidare perspektiv, eftersom man trodde att säkerhetspolitiska hot bara kom från det sammanhang som det kalla kriget utgjorde.

 

Därför var det många som skinande av upplevd djup insikt påpekade att Sovjetunionen inte längre fanns och därmed inget invasionshot mot Sverige. Det var djupt ohistoriskt eftersom Europa och Sverige upplevt hoten under andra världskriget, före andra världskriget, under första världskriget och före första världskriget, alla med hot utifrån olika sammanhang.

 

Det kalla kriget var unikt liksom tidigare perioder. Men unikt var att gigantiska trupper stod färdiga att föra krig mot varandra och att ett nukleärt terrorhot vilade över världen. Efter det kalla kriget fanns inte längre denna spänning och denna hotbild.

 

Det innebar inte att politiken som medel för att påverka andra länder eller att med militära medel förverkliga politiska syften upphörde. Tvärtom, från att ha existerat i ett låst läge där diktaturens krafter innehölls bakom sitt eget förtryck, och förmenta skydd mot omvärlden, samt genom den militära styrka som stod mot hoten frigjordes nu många konflikter och motsättningar.

 

Det gällde terrorism och militär våldsanvändning utan stater som ansvariga men också traditionella motsättningar. När man inte längre behövde invadera ett annat land för att kunna föra ett stort krig mot den andra alliansen innebar det inte att man inte hade ett intresse av att med militära medel skapa sig fördelar, genom hot, genom närvaro eller genom militära aktioner och våldsanvändning. Den som är beredd att använda våld har många fördelar, inte minst på lägre konfliktnivåer än de regimer som tvekar.

 

Upplösningen av blocken frigjorde också möjligheter till en lång rad andra påverkanspolitiska medel, som inte är militära men som ofta förutsätter att man har en militär styrka att förlita sig till. Regimer som inte vill fred och demokrati har all anledning att på olika smidiga sätt använda hot, våld, terror, subversiva krafter, ekonomisk krigföring, korruption och en lång rad andra medel.

 

De arabiska diktaturerna liksom Iran befinner sig i en ständig våldsanvändning. Ryssland har förutom kriget i Tjetjenien byggt upp sin våldsapparat för att kontrollera regimkritiker och har sedan 2004 upprustat kontinuerligt. Kina har moderniserat och upprustat sin militära förmåga under mycket lång tid. Upprustning och modernisering av krigsförmåga gör man för att man ser anledning till att använda den förmåga man uppnår. Antingen genom krig eller genom kontroll och övertag mot andra.

 

Nu ser vi ett krig i Europa, som är direkt riktat mot den fredsordning som började växa fram 1989 och kom på plats efter 1991 med järnridåns och Sovjetunionens fall. Kriget mot Ukraina är ett uttryck för hur Ryssland ser på sina grannars självständighet och rätt till frihet. Det som nu sker i Moskva är ett uttryck för att historien ständigt söker sig nya vägar även när det gäller hot mot fred och frihet.

I Mellersta Östen ser vi en lång rad olika konflikter som bottnar i religiösa motsättningar och viljan att göra totalitär politik av religion.

Och det finns mycket mer som hotar den globala frihet som är vår.

Kraften i den utveckling som ledde fram till att muren revs höll i sig i många år. Frihet, marknadsekonomi och demokrati var under många år en överordnad agenda för världens utveckling. Nu finns andra motkrafter. Nationella spänningar, religiös fundamentalism, brutal maktiver och kleptokrati och ideologisk vilja att utöka makt på frihetens och demokratins förmåga.

 

De gångna 25 åren har varit en idyll men nu möter friheten och demokratin nya utmaningar. Då är de värt att tänka på att det var människor som av övertygelse såg till att muren föll, att alltför många undvek att se diktaturen och dess hot som de var och att verkligheten alltid förändras utifrån den idé som växer sig starkast. Nuetrealisterna hade fel då och har fel nu men det som är det avgörande är att vi får den förändring som tryggar och säkrar demokrati, marknadsekonomin och frihet.

Den 9 november kan vi minnas att det varken är självklart vad som kommer att hända, att det beror på vad människor av kött och blod gör och att många vill acceptera hoten istället för att möta dem.