Pressfriheten är till för att varje medium har frihet att uttrycka sina tankar och uppfattningar om vad som är verklighet på sitt sätt. Pressfriheten bygger inte vare sig på att enskilda medier står för den objektiva sanningen eller att den ger deras rapportering en sanningsstämpel. Vi har frihet för olika medier just för att alla uppfattningar, alla beskrivningar och alla perspektiv ska få komma till uttryck liksom alla de olika politiska uppfattningar som finns. Fria media har inte något ansvar inför någon annan än sina uppdragsgivare och sin publik.
Det finns paradoxalt nog både inom medievärlden och dess värsta kritiker en föreställning om att det ska vara objektiv sanning som kommer ut ur TV-rutan, radion eller i tidningen. Det är det inte. Det som kommer ut ur alla medier är delar av en mångfald som någonstans ska ge en helhet som vi kan förhålla oss till. Det är fria mediers rätt att uttrycka sig som man vill. De behöver vare sig maktens acceptans eller tillåtelse. De ansvarar inte inför någon annan än inför sin publik.
Det är därför av just den anledningen fel att BBC ber Donald Trump om ursäkt, och sätter bilden av att de har brutit mot en högre objektivet som de är skyldiga att leva upp till. Det är fel. De är inte ansvariga inför någon politisk makthavare utan till den publik de vänder sig till. De har ett ansvar för att leva upp till sina egna löften till publiken. Det är den brittiska publiken, som också ytterst är dess uppdragsgivare, som BBC har svikit när man medvetet klippt samman ett tal som Trump höll. Inte Trump.
Det är fullt legitimt att hävda att Trump med sitt tal uppmanade till kravallerna. Det var ju i grunden det han gjorde när han uppmanade alla att samlas för att demonstrera mot valresultatet och för att protestera mot att det skulle godkännas i senaten. Han agerade aktivt och kriminellt för att få valet underkänt, för att kunna sitta kvar. Han krävde av Pence, sin vicepresident att han utan någon annan grund än Trumps begäran skulle underkänna valresultatet. Och han dröjde in i det sista med att se till att kongressen skyddades av nationalgardet.
För att klargöra att detta låg till grund för kravallerna behövs inte någon ful klippning och heller inte att man påstår att Trump i direkta ordalag uppmanade till en stormning. Det senare gjorde han inte men allt det andra, som ledde till stormningen gjorde han.
Det var sina egna tittare som BBC bedrog i ivern att visa den uppfattning man hade om vad som skett. Den uppfattningen, om att Trump bidrog till stormningen även om han inte ordagrant uppmanade till den, är det var och ens rätt att ha och driva. Det är inget som man ska be om ursäkt för mot makthavare. Det räcker att man konstaterar att man gjorde fel och svek sin publik.
Samma tankeövning borde svenska medier göra. De har alla sina uppdragsgivare som har sina legitima syften med tidningar och etermedia. Men det är publiken som de har ett ansvar inför om de vill värna sin trovärdighet. Det kräver en så god rapportering så att vi själva utifrån många olika mediers perspektiv och förmåga kan bilda oss den uppfattning om enskilda förlopp och om samhällsdebatten som är vår egen. Om journalister, redaktioner och chefredaktörer istället har som ambition att sätta en agenda för opinionsbildningen drabbar det oss alla och förtroendet för dem själva. Det kan vara deras uppdragsgivares uppdrag till dem men det påverkar deras trovärdighet som nyhetsförmedlare. När det gäller public service är det vi alla som är uppdragsgivare och det skapar ett unikt uppdrag om opartiskhet och kvalitet som inte andra måste leva upp till.
När en förfärande stor del av journalistkåren skrev under på att deras medier, som de arbetade för och vars rapportering de bidrog till, legitimerat ett folkmord genom att inte hävda att Israel begick folkmord var det en medveten handling för att klargöra att man inte avsåg att uppfylla sitt ansvar till publiken utan att driva sin egen agenda.
Framförallt Sveriges Radios ledning har genom sin passivitet gentemot deltagandet i Gad-upproret visat att de kompromissar om kraven på saklighet och opartiskhet till förmån för en kampanj. Sedan dess har jag noterat många sakliga reportage från SR i denna fråga men förtroendet är underminerat när det gäller rapportering i Mellanösternfrågan. Dess mest ledande journalist i denna fråga har förklarat att hon inte bara ser det som att Israels verklighet sedan bildandet nu hunnit i fatt landet utan också att hon har ett ansvar för att säga att Israel har begått folkmord.
Oavsett hur man ser på krigföringen i Gaza är det uppenbart att något folkmord inte har begåtts eller var avsikt. Allt för många har dött men det är i konsekvenserna av ett krig som utkämpats bland civilbefolkningen. Vare sig de två miljoner som lever i Gaza, de tre miljoner palestinier som lever på Västbanken eller de två miljoner palestinier som är israeliska medborgare är utsatta för en strävan att eliminera det palestinska folket. Tyvärr är det så att de palestinier som lever som medborgare i Israel är unika genom att de har fler demokratiska fri- och rättigheter än arabiska medborgare i grannländerna.
Det finns många fler områden att diskutera om huruvida svenska medier lever upp till de löften som de ger sina läsare och publiken. Det finns ingen som försöker förklara varför så många väljer friskolor men ett helt drev av journalister och kulturskribenter som använder sig av vänsterns språkbruk om marknadsskola och kommersialism, i tron att man som elit kan förakta det faktum att Sverige är ett land där alla kan välja skola, och att föräldrar och elever faktiskt gör sina val.
Det är inga anonyma marknadskrafter som lett till friskolornas framväxt utan människor och för varje vänsterelit har människors egna val framstått som ett brott mot den uppfattning som eliten anser vara den enda sanning som ska omfatta alla. De har heller inte rapporterat om de forskningsresultat som visar att den svenska skolan vad gäller elever med svensk bakgrund har lyft sina resultat de senaste tio åren, inte att de klarar sig bra i internationella undersökningar och att detta inte minst gäller elever i friskolor. Det passar inte in i agendan.
Motsvarande gäller hur stora medier har betraktat äldreomsorgen. Ett känt exempel är hur Dagens Nyheter skrev ner ett privat äldreboende, med anklagelser om att man vägde blöjor som om det var ett uttryck för snikenhet istället för det normala, vilket ledde till att ett äldreboende som var på väg uppåt i kvalitet återkommunaliserades och sjönk i kvalitetsindex. Det var de äldre som drabbades av en agendasättande journalistik som bekämpade privata alternativ. Omvänt har man inte skrivit om hur många kommunala äldreboenden som genom byråkrati och politisk senfärdighet år efter år har präglats av direkt vanvård. Det passar inte in i den agendasättande journalistiken.
Och så ser vi hur sjukvården behandlas på motsvarande sätt. Nya Karolinska sjukhuset var under lång tid utsatt för en direkt desinformationskampanj av journalister. Det hävdades att byggkostnaderna skenade trots att bygget till slut höll exakt budget. Man spred bilden av sjukhusets byggnadskostnader var gigantiska genom att man i byggnadskostnaden inkluderade de kommande tjugo årens drift, något som Socialdemokraterna i regionen och i landet också drev. Ingen av de två stora Stockholmstidningarna har bett stockholmarna om ursäkt för detta. Ingen av dem har så vitt jag har kunnat se skrivit om att Karolinska i ett antal år i följd har utsetts till ett av världens bästa sjukhus.
När det gällde sjukvården i Stockholm var det enbart Sveriges Television som i ett reportage där man jämförde de olika regionerna i Sverige konstaterade att Region Stockholm hade de kortaste köerna. Detta var aldrig något tema bland de journalister som aktivt ville bekämpa privat sjukvård, i ett fall genom att hon skrev en bok om hur förfärligt det är med privat sjukvård. De köer som nu växer beskrivs i mycket modesta ordalag, trots att köerna har ökat med minst 30% sedan nedläggningen av privata alternativ började i Region Stockholm.
Det är fria mediers rätt att sätta sin agenda om de vill. De har rätt att bedriva politik och kampanj. Public service har däremot ett annat tydligare ansvar om opartiskhet och kvalitet som inte är förenligt med att bedriva kampanj och agendasättning. Det kan inte ursäktas med att agendasättning har blivit en del av den politiska journalistikens kultur. När det sker är det publiken de ska be om ursäkt. Och de bör inte avfärda den debatt där deras uppfattningar och journalistik utsätts för kritisk granskning. Det är en del av både yttrandefriheten och pressfriheten.
Det förvånande är måhända att svenska medier nästan aldrig kritiskt granskar varandra utan istället alltför ofta springer i samma drev. De bör inte begära högre förtroende än de gör sig förtjänta av. De bör inte göra anspråk på att stå för Sanningen men de bör göra allt de kan för sin trovärdighet och öppenhet för kritik. Tyvärr drabbar det deras förtroende när de gör motsatsen.
Och som sagt, de har rätten att i pressfrihetens namn säga det de vill men om de vill värna sitt förtroende är det sina löften till publiken de ska tänka på. Inte kränkta makthavare. Det var sina tittare och sina uppdragsgivare som BBC svek. Inte någon annan.