En tragedi har sitt eget djup. Den drabbar och berör allra mest och oåterkalleligt de allra närmaste. Föräldrarna, syskonen, barnen, hustrun, mannen, de som väntade. Vi är tyvärr så vana vid att läsa och höra om ond och bråd död att vi just vänjer oss vid det. Att det hör världen och verkligheten till. Tyvärr är det just så, krig, mord och dråp. Olyckor och katastrofer. Nu ett störtat flygplan med så många som ville hem.
När det är långt borta tar vi in det som en grym del av verkligheten, med tanken att det händer inte oss, inte här. Det är nämligen det overkligas verklighet som ständigt springer ikapp oss och våra medmänniskor. När det är många som drabbas i samma tragedi så slås vi av omfattningen och det grymma i den men också av att det innebär att det kunde hända även oss eller våra nära. Flyg från Barcelona till Düsseldorf eller Berlin kan vara vägen hem till Stockholm eller Göteborg eller var än i Sverige vi bor.
Då känner själva en del sorgen och lidandet som drabbar de anhöriga. Det är vi många som nu gör, känner sorg och deltagande med familjerna och de som blev ensamma. Förklaringarna till tragedin och katastrofen vill vi alltid finna, för att klargöra varför och vem, för att förhoppningsvis undvika en framtida tragedi eller helt enkelt för att förstå varför det kan hända. Och ibland förblir likväl orsaken något vi inte kan förstå.
Men viktigare än det är respekten och omtanken till de drabbade och insikten att den overkliga verkligheten kan drabba även oss. Vi måste möta den och framförallt inte avfärda den med att det inte händer oss. Eller trivialisera den till ett politiskt argument.
Naturens krafter, våldet och kriget, den enskilde attentatsmannen, tilltänkta självmordsmartyrer eller hatet och den förvirrade följer en irrationalitet som alltid kommer vara svårt att skydda sig emot men som vi måste vara beredda på. Kanske just därför ska vi också tänka på att de som nu drabbats kunde vara vi själva och att de som drabbats är våra medmänniskor lika mycket som våra grannar och vänner.