För 20 år sedan upplevde världen en våg av frihet och demokratins segrar. Det var i en känsla av oåterkallelighet som världssamfundet formades och präglades av demokratins värderingar och de många olika stegen framåt i olika delar av världen. Sovjetunionens fall markerade slutet på en era av förtryck, aggression och terrorbalans som präglat världen i årtionden och som delat in den i väst och i öst. I vår del av världen kom förändringen allra tydligast genom de baltiska staternas frihet. Det var bara några veckor sedan vi bland annat på Norrmalmstorg firade deras självständighet och vår egen förändrade värld.
Den 11 september för 10 år sedan blev det självklara plötsligt inte självklart. En tragedi i form av terroristers uppsåtliga massmord förändrade inte bara livet för dem som omkom och deras familjer utan för varje öppet samhälle i världen. Rädslan för terror, vaksamheten liksom fruktan, har sedan dess präglat världen i sin helhet. Krigen i Afghanistan, Irak och de alltmer radikaliserade motsättningar som präglat Afrikas horn, Mellersta Östern och för den delen även Pakistan är de tydligaste exemplen på att världen vare sig blev fredlig eller demokratisk på grund av demokratins inneboende kraft.
Motkrafterna som bars upp av hat och extremism skapade andra villkor, inte bara för människor som levde under terrorn utan också för dem som ville värna demokratin och det öppna samhället. Motkrafterna var och är inte många men i ett öppet samhälle är en enda person farlig nog. Organiserade är de ett hot mot vårt samhälles förmåga att utvecklas. Afghanistan eller sönderfallet på i Somalia eller Sudan visar att terrorn har en kraft genom sin hänsynslöshet.
Sedan Sovjetunionens fall och planekonomiernas återtåg har världen upplevt 20 år av oanad ekonomisk utveckling. Den har tagit plats där de öppna samhällena har kunnat utvecklas, där den globala ekonomin har fört människor närmare varandra. Inte i de slutna samhällen som extremism har skapat eller i de länder där terrorister har underminerat öppenheten. Nu 20 år senare upplever vi en global ekonomisk kris som är ett uttryck för att världen också vad gäller ekonomin är fundamentalt förändrad och ställer nya krav på de delar av världen som en gång var de utvecklade och rikaste.
Och samtidigt har terrordådet i Oslo och på Utöya kommit att forma vår bild av hoten mot det öppna samhället samtidigt som tanken på den organiserade terrorns hot mot våra samhällen faller i bakgrunden. Det kan vara värt just därför att notera att frånvaron av motsvarande terrordåd som den 9 september beror på omfattande insatser, både i form av kriget mot terrorismen, insatserna i Afghanistan och en förhöjd säkerhet av olika slag i våra samhällen.
När det nu i skenet av tragedin i Oslo och 10 år efter New York diskuteras dagens hot kan det vara värt att minnas att nu som då finns det regimer som medvetet stöder och finansierar terror, att det finns terrororganisationer, som Hamas och Hizbollah, som medvetet använder terror, att det finns politiska krafter i den arabiska vårens länder som vill vinna nya samhällen för extremism. Terrorism är inte bara ett uttryck för enskilda människors galenskap, inom ramen för ett ideologiskt sammanhang eller ej, utan också en medel för väpnad kamp.
Det som hände i New York var inte en enskild händelse. Det byggde på en målmedveten och organiserad planering. De som vill utöva sin makt mot öppna samhällen och demokratier kommer även i framtiden ha denna typ av operationer i sina händer. Och liksom så många andra former för påverkan kommer de använda det som är mest lämpligt och mest framgångsrikt.
Så på minnesdagen av den 11 september finns det anledning att minnas att terrorns hot ständigt finner nya vägar. Och vi måste kunna möta både extremismens och organisationernas storskaliga och planerade terror liksom den enskilde galningen som lever i sitt sammanhang av tro och extremism.
Det kräver både politik mot länder och organisationer som Iran, Hiszbollah och Hamas men också övervakning mot den extremism som gror i träskmarkerna i varje öppet samhälle. Det organiserade kan förenas med det galna samtidigt som de båda hoten är farliga nog för sig. Lika lite som Västvärlden borde ha legitimerat Gadaffi får vi legitimera hans efterföljare, vare sig de håller till i Teheran eller i Gaza.
Det vi inte trodde var möjligt för 10 år sedan var möjligt. Det vi inte trodde kunde hända som på Utöya kunde hända. Vare sig demokratin, freden eller vår säkerhet är självklar. Men de kan alla försvaras om vi inser att hoten ständigt finns där.