Ett problem för svensk försvarsdebatt har under lång tid varit försvarsmaktens lite udda bedömning inför 2004 års försvarsbeslut där man hävdade att risken för ett väpnat angrepp på Sverige för överskådlig tid framöver var obefintlig.
Det var i hög grad ohistoriskt eftersom vi vet att vi vet så lite om framtiden. Och det visade sig att man visste lite om utvecklingen i det land som låg i kärnan för bedömningen, nämligen Ryssland. Bedömningen av Ryssland visade sig vara fel på i stort sett varje punkt bara några år efter. Bara några år efter att man förutspått en mer avspänd och samarbetsinriktad politik i Ryssland, baserad på viljan att närma sig Europa och en samtidigt minskad militär förmåga ,invaderade Ryssland 2008 Georgien i, efter några år av aggressiv granskapspolitik.
Det var för mig obegripligt och ohistoriskt att kategoriskt påstå att risken för väpnade angrepp i alla former var i det närmaste obefintlig för överskådlig tid. Jag reserverade mig i 2004 års försvarsberedning emot detta och klargjorde att vare sig utvecklingen i Ryssland eller omvärlden som sådan kunde tas till intäkt för att framtiden var fri från risker.
Min bedömning var snarare att Ryssland strävade efter att öka sitt inflytande över sin omvärlden, att nedgången i militär förmåga var tillfällig och att Rysslands utveckling mot demokrati och rättsstat var i högsta grad osäker, liksom regimens vilja att luta sig mer mot Europa än mot sin historia. Den politiska utvecklingen i Ryssland pekade mot en ökad brutalitet i synen på politiska motståndare och demokratisk mångfald. Redan då hade Ryssland använt sig av sin energipolitik och näringslivspolitik för att påverka och utöva makt gentemot sina grannar.
Tron på att det inte längre fanns några hot mot svensk suveränitet och svenskt territorium ledde till en tro på att det bara var för internationella insatser försvaret behövdes. Det förstärktes av att många menade att kalla krigets invasionshot – som inte längre existerande – var formativa för de hot som man kunde se framför sig, varför det inte fanns något hot. Och så är det inte. Varje tid har sina säkerhetspolitiska förutsättningar.
Den pågående ryska upprustningen och den politiska retoriken har sedan några år visat att försvarsmaktens bedömningar av Ryssland 2004 var just förhoppningsfulla men inte särskilt militärt baserade. Väpnade angrepp i de flesta former är osannolika eller oväntade ända tills de kommer, av det skälet att de sällan är sannolika och rationellt motiverade. De kopierar sällan historiens mönster utan formas av nya tiders mönster. Krig och militära operationer bygger sällan på rationalitet och det väntade utan snarare på irrationalitet och det oväntade.
Det irrationella som riskerar att leda till krig är till sin natur oväntat och ett decennium är som vi sett en lång tid för det irrationella att, när det vill sig illa, ta överhanden från den politik som lägger grunden för fredlig samverkan mellan länder och folk. Det är det oväntade vi måste stå beredda inför.