Hoppa till innehåll

Det nya året, och det gamla

Det nya året, och det gamla

Det är få som hävdar att 2021 var ett bra år för världen och det är kanske inte så många fler som hävdar att 2022 kommer bli så mycket bättre. Och det är lätt att se molnen som sänker sig i en tid då de tunga molnen redan påverkat vår bild av världen. Men därför kan det vara viktigt att se även det ljus som gör att vi ändå har fler anledningar att vara hoppfulla än den politiska debatten ger anledning till. 

I Ryssland är det svårt att se så mycket ljus. Med Putins förbud mot minnesorganisationen Memorial, för det är Putin som kommenderat den högsta domstolen i Ryssland, ser vi på en gång hur resterna av ett självständigt rättssystem är helt upplöst samtidigt som framtidstro i Ryssland har ersatts av en inåtvänd romantisering av en av de värsta tiderna för ryssar och alla andra som levde under det Sovjetunionen som var en av vår tids stora tragedier. 

I den romantisering av den totalitära Stalintiden som det handlar om återfinns också en idealisering av våldet, Rysslands rätt över andra och hotet om krig. Anmärkningsvärt nog är det alltför många i den journalistiska sektorn som anstränger sig för att finna berättigade krav på att Putin ska få styra över andra och hota dem tills han får det. 

Det är en kombination av historielöshet men också en bristande värdegrund som gör att man inte ser skillnaden mellan demokratins rätt och diktaturens krav. De journalister som inte kan hålla reda på var Europas gränser går, som accepterar Putins gränser och som accepterar hans krav på att andra länder ska bli den ryska despotins buffertzoner bidrar vare sig till klarhet eller förståelsen av dagens Ryssland. 

Ryssland är inte hotat av någon men Putins makt hotas av var och en som ställer krav på demokrati och av varje grannland som är demokratiskt. Tanken på att despotin har rätt att försvara sig med buffertzoner och att få dominera andra länders demokratiska utveckling är en intellektuell sörja som innebär att man köper despotens argument som likvärdiga med demokratins fria debatt.  Putins krav på omvärlden, på sina direkta grannländer och på andra demokratiska länder går rakt emot folksuveränitetens krav och måste avvisas. Men de visar också en annan sak. Demokratiska länder är hotade av den ryska despotin. 

Det gäller i allra första hand nu Ukraina, som redan är invaderat och redan utsatt för en konventionell krigföring och som nu hotats med en andra större invasion av ryska konventionella förband. Putins många krav på andra gör det svårt för honom att träda tillbaka vilket innebär att risken för att det nya året börjar med ett ytterligare ryskt krig mot Europas fredsordning och Ukraina är betydande. 

Kina har på samma sätt fallit djupare in i diktaturens totalitära krav vilket innebär att den kinesiska ekonomin står under en allt mer direkt kontroll av den kinesiska kommunistpartiet. Så har det alltid varit men nu utövas kontrollen med en kort lina och tydliga krav. Hotet om ett krig mot Taiwan är betydande och en verklighet för de kinesiska ledarna som nu lider av en stagnerande tillväxt i ekonomin och vill visa sig handlingskraftiga. 

Risken för att ett anfall mot Ukraina följs av ett militär angrepp mot Taiwan är betydande, liksom det omvända. Vi kommer oavsett detta se ett Kina som fortsätter med en allt mer aggressiv hållning mot omvärlden om den inte böjer sig inför dess anspråk. Diktaturerna ger varandra förtryckarnas legitimitet. 

Omvärldens beroende är för stort till dessa regimer. Tyskland har medvetet och omedvetet satt sig i beroende till rysk naturgas i en form som får anses vara ett tragiskt och fundamentalt utrikespolitisk och säkerhetspolitiskt misslyckande som drabbar Europa i sin helhet. Beroendet till Kina är av en annan art. Det är enskilda länder som riskerar att drabbas av de kinesiska ledarnas misshag men står fria länder tillsammans är det Kina som trots sin ekonomisk storlek som är beroende till ekonomier som tillsammans är långt större och mäktigare. 

I denna orostid finns det anledning att se på den iranska utvecklingen av kärnvapen som vid en viss gräns inte kommer att tillåtas av Israel eftersom man återkommande talar om att utplåna Israel. För mig har det varit svårt att förstå hur många som har flörtat och relativiserat den iranska diktaturens krav på omvärlden, hatet och antisemitismen liksom det totalitära kravet på människors liv och som innebär ett tydligt förakt inte bara för individers rätt utan än mer för kvinnors. 

Pandemin har inneburit en svår tid för människor och för samhällen. Antalet som smittats är förfärande stort och så också antalet allvarligt sjuka.  Antalet avlidna är stort. Skadeverkningarna på den globala ekonomin stora.

Klimatfrågan växer i uppmärksamhet men förvirras av dem som vill utnyttja den för samma gamla politiska syften som handlar om den starka staten.

Så vi lever i en svårt tid milt talat. Riskerna för krig är stora och vi ser dessutom en ständigt pågående krigföring från auktoritära regimer riktade mot demokratier. Vi ser hur våra fiender vill splittra Europa och vi ser hur många som i Europa faller efter för dem som vill relativisera demokratin. 

Men, å andra sidan, aldrig har despoter så tydligt visat sin rädsla för demokratin. Marknadsekonomierna är de som fungerar bäst och är de ledande med fattigdomen som en bestående konsekvens bara just i despotier. Europa är utsatt men har också tydliga skäl att samla sig. Ett problem för världens demokratier är den fokusering man har på diktaturernas styrka när det gäller hot om våld och oförmågan att se den uthållighet som demokratin ger samhällen. Dagens diktatorer kämpar för att överleva i rädsla för demokratins dom och rättsstatens lagar. Medvetenheten om klimatfrågan är utbredd liksom också debatten om att det finns andra vägar att klara den än avveckling av det fria samhället och vårt välstånd.

Det är dags att vi ser vår styrka, att vi samarbetar och att vi förstärker vårt försvar. Det ställer krav på vår militära förmåga, runt om i Europa, men också på vår ekonomiska styrka. Ekonomisk styrka är avgörande för att stå emot hybridkrigföring och destabilisering liksom dem som vill sätta diktaturens standards för global handel och teknikutveckling men också för den militära förmågan. Vi måste bejaka innovationer och vår demokratiska styrka istället för att låta oss förtrollas av auktoritära rörelsers förmenta och kortsiktiga styrka. 

Ljusglimtarna finns där och så även ljuset men det krävs en självmedvetenhet och ett självförtroende för att demokratier ska kunna utveckla sin styrka. Det gäller inte minst klimatfrågan som för många kan vara svåröverskådlig men som kan lösas genom en serie av förändringar inom teknik, digitalisering och ekonomi. Istället för att förfäras och passiviseras av nationalisters, kleptokraters och kommunisters växande anspråk på makt måste vi utnyttja det demokratiska samhällets styrka. Extremismen har en svaghet och den är att den är extrem. Istället för att trollbindas av hoten måste vi utveckla vår ekonomi, släppa fram mångfald och innovationer, öppna upp för marknadsekonomins mångfald och människors fria val, företagandets och teknologins många möjligheter. Det är inte starkare stater som vinner utan starka samhällen och starka människor. Despoterna är lika svaga som de är rädda. Och de är rädda. Det är vad vi ser just nu i de moln som skymmer ljuset. Så låt oss se till att ljuset vinner. 

Gott Nytt År!

Ps Säkerhetsrådet har en podd om bland annat detta med mig som en deltagare: I Säkerhetsrådet hade vi Frivärld en podd som jag deltog i som kan avlyssnas här: https://open.spotify.com/episode/4TgDjndoYui4tN5rUg3w8Z?si=rBqsxQxRQiuXZl4iYWleIg&nd=1 ds