[BILD1]När den libanesiska regeringen nu beslutat sig för att kalla in 15 000 reservister till den egna armen, I syfte att stationeras i södra Libanon, är det ett hälsotecken. Det är ett uttryck för att man inser att det inte är möjligt att uppnå fred och stabilitet utan att man har kontroll över sitt eget territorium. Libanon har kommit att drabbas av den tragiska konsekvensen av det gamla uttrycket varje land har en armé, sin egen eller någon annans. Det är därför ett sundhetstecken att man nu inser att man måste göra något av det man borde gjort för länge sedan.
Det tomrum som Libanon, och det internationella samfundet lämnat i södra Libanon togs i anspråk av Hizbollah som byggde en stat i staten. Den staten har haft som främsta syfte ett under islamistisk fundamentalism agera för att utplåna Israel. Därav de mycket stora lager av raketer och missiler som man fått från Iran och Syrien. Det är inga lager man byggt upp för att trygga freden utan för att göra den egna politiken möjlig. Att de kunnat göra detta, under löften om krig och martyrskap är det misstag som lett fram till dagens katastrof för civila i både Libanon och Israel och för Libanon som stat och samhälle.
Det är rätt uppenbart att Israel inte kommer acceptera att detta tomrum på nytt uppstår, med ökat utrymme för Hizbollah att med iransk och syrisk hjälp fortsätter beskjuta Israels städer utan att någon stat tar ansvar för dessa krigshandlingar.
[BILD2]Antingen blir det en stor internationell styrka eller så måste Libanons regering visa att en egen styrka kan agera för Libanons bästa och inte som en buffert för Hizbollah. Det är ingen lösning att stationera militär trupp som istället för att avrusta Hizbollah skyddar terrororganisationens utskjutningsramper.
Den internationella styrkan, som jag skrev om under konfliktens första dagar, kan vara den som har en större trovärdighet i israeliska ögon men den är samtidigt ingen lätt fråga. Dels har europeiska länder inte större styrkor att ställa till förfogande, dels kräver en stationering att alla parter är med på dess uppdrag.
Men även om det senare blir möjligt är det ett problem att så få länder har de militära resurser som krävs. Frankrike har sagt att man är beredd att gå i täten med en styrka på högst 5000 man. Andra länder som Turkiet är än så länge mer ospecificerade medan ett land som Tyskland har erbjudit sig men samtidigt konstaterar att man inte har några större resurser till förfogande på grund av sitt engagemang i Afghanistan. Sverige har erbjudit något vilket snarare torde handla om flottförband än arméförband, samma gäller Norge.
Det övergripande mönstret är att det saknas arméförband som kan ställas till förfogande, trots att dessa är avgörande, mer än så har Europa inte gjort för att göra den egna utrikes- och säkerhetspolitiken trovärdig. Samtidigt är viljan att sända förband som på marken kan tvingas ta strid med Hizbollah liten.
Det tredje alternativet blir i slutändan att Israel fortsätter sin offensiv. Det rymmer stora faror av många olika slag. De som vill odla hat mot Israel får det ännu lättare, Hizbollah riskerar att bli ännu starkare som rörelse, israeliska soldater kommer att stupa i ännu större omfattning och civila i Libanon kommer att drabbas ännu hårdare med de risker det har för Israels ställning i världen. Det dilemma som detta innebär för Israel diskuteras i en kolumn i Jerusalem Post
En viktig konklusion av detta är att världssamfundet måste bidra till både och av de två första alternativen. Libanon måste få hjälp och krav på sig att kontrollera södra Libanon med de krav det innebär gentemot Hizbollah och man måste få stöd av en internationell styrka. Annars är risken stor att eländet fortsätter.
En annan viktig konklusion är att om den fria världens demokratier hade insett vilket ansvar man hade för att undvika den situation som nu har uppstått hade mycket kunnat göras. Det misstaget får man inte nu göra om.