Det går inte att lita på Putins tal om fred- artikel NA

  • av

Europa och USA bör som första led i en ny Rysslandspolitik acceptera vad som är uppenbart, nämligen att det inte går att lita på Vladimir Putins goda vilja i strävanden efter fred. Hans ord är inget att lita på. Han vill ha en militär lösning så långt han kan använda den som medel för sina politiska mål.

Från början av 2003 inledde Vladimir Putin en politik som underminerar demokrati och rättsstat, som syftar till att ge gamla tankar om Rysslands storhet nytt liv och som skulle leda till en omfattande militär upprustning.

En central del av påverkanspolitiken har varit att skapa ett strategiskt inflytande över andra länders energiförsörjning. Den militära upprustningen har haft som en av sina prioriteter ökad styrka i och kring Östersjön, med en strategisk uppbyggnad av förband för arktisk strid förenat med nya anspråk på Arktis, och en ökad offensiv förmåga i vårt närområde.

Putin har intensifierat destabiliseringspolitiken gentemot länder som tidigare var en del av Sovjetunionen. Gentemot Georgien ledde detta i förlängningen till invasionen 2008 och två ockuperade utbrytarregioner, Sydossetien och Abchazien.

Året innan hade Ryssland inlett en omfattande politisk destabiliseringsoperation mot Estland. Den nådde inte sina mål men fortgår genom utgivning av ryska pass, ryska propagandasändningar och en retorik som utgår från att baltiska intressen är underordnade ryska.

Destabiliseringen av Ukraina har följt samma mönster. Reaktioner mot Ukrainas planerade frihandelsavtal med EU, en etnisk identitetspolitik riktad mot rysktalande, ekonomisk krigföring, ryska anspråk, hot och militär uppbyggnad, till slut följd av anonyma gröna män, ryskfinansierade ryska rebeller, organiserad ryska militära förband, invasion av Krim, samt ockupation och fortsatt krigföring i östra Ukraina.

Putin har ignorerat avtalet som kallas Minsk II. Ytterligare tung rysk krigsmateriel har förts in i Ukraina. Staden Debaltseve, med 8000 reguljära ukrainska trupper, har intagits av omfattande och väl utrustade ryskkontrollerade trupper.

Det är allt detta som kallas hybridkrigföring, sjätte generationens krigföring eller aggression genom olika konfliktnivåer. Den får sin utväxling genom den ryska upprustningen och är inte nyare än en bekräftelse av Clausewitz klassiska tes om att kriget är politikens förlängning med andra medel. Den riktar sig mot Rysslands grannar och närområde.

En svensk försvars- och säkerhetspolitik måste utgå från att vi ska kunna möta och vara en motkraft till alla de hot mot vår suveränitet och säkerhet en sådan krigföring innebär och det gör vi inte ensamma.

Det är nämligen först när Putin inser att den militära krigföringen drabbar Ryssland som han kommer upphöra med den. Han är inte att lita på så han måste lita på att det finns en gräns för kriget han driver.

Gunnar Hökmark, delegationsledare moderaterna Europaparlamentet