Orsakerna var Nato- och EU-medlemskap, stabiliteten i Europa, Rysslands politiska utveckling, inlemmande i europasamarbetet och bristande militär styrka. Den militära styrkan kunde inte förbättras och västvänligheten skulle öka. 2004 års försvarsberedning fokuserade därför på försvarets internationella insatser istället för på närområdet.
Jag delade inte den bedömningen. Vi bidrar till stabilitet i andra delar av världen men Sverige försvarar vi om vi kan möta hot som riktar sig mot oss.
Därför drev jag i beredningen att insatsförbanden skulle vara samma för internationella som nationella uppgifter med en stående beredskap på 2000 soldater. Fortsatta nedskärningar har motverkat den långsiktiga omställning av försvaret detta krävde.
2007 framställde försvarsberedningen klimatfrågan som det viktigaste säkerhetspolitiska hot försvarspolitiken har att möta. Enligt rapporten har klimatet ersatt de säkerhetspolitiska hoten i vår del av Europa.
Verkligheten hösten 2008 motsvarar varken prognoserna för fem eller ett år sedan. Den ryska upprustningen är sedan länge omfattande. Arktis, ryssar i de baltiska staterna, Kaliningrad, rysk hoten mot Polen, tillförseln av kärnvapen till Östersjöflottan och Östersjöns roll för transporter av gas och olja ger en annan bild.
Den ryska regimen har visat sig beredd att använda militärt våld och bortse från de politiska kostnaderna.
Det som skedde i Georgien måste ses i ett större mönster. Länge har Moskva utvecklat en ny intressesfär från Kaukasus i öst via Moldavien, Ukraina och Balkan, över Centraleuropa och upp till Litauen, den ryska enklaven Kaliningrad, de rysktalande i Estland och Lettland och energitillgångar i Arktis.
Det handlar inte främst om militär konfrontation utan om strategiska investeringar i monopoliserad gasdistribution, energipolitiska hot och påtryckningar liksom militär närvaro.
Det innebär andra utmaningar än hotbilderna från det kalla kriget. Frånvaron av invasionshotet utesluter nämligen inte andra hot. Rysk energi- och säkerhetspolitik utvidgar ryska intressen, ökar den militära närvaron och rustar upp också i Sveriges närhet. Det är den bakgrunden som måste forma svensk försvarspolitik inte frånvaron av det kalla krigets hotbilder.
Vill vi ge andra EU-stater samma stöd som vi förväntar oss av dem ställer det krav på både vår marina närvaro i Östersjön och vår förmåga i luften. Ingen får tveka om vår förmåga att upprätthålla territoriell integritet och kontroll i alla delar av vårt land.
Det innebär att vi måste kunna utveckla militär närvaro och förmåga i alla delar av vårt land och mot den mångfald av hot som kan uppträda på en lägre konfliktnivå; flygförband som kan upprätthålla luftherravälde över svenskt territorium och ge understöd till markförband; marina enheter som ovan och under ytan hävdar svenska intressen i Östersjön. Markförband som kan möta operationer mot territoriet och skydda storstadsområdena liksom inloppen till de stora hamnarna.
Kriget mot Georgien innebär inte i sig ett ökat hot mot Sverige men är både en påminnelse om att militärt våld inte kan uteslutas och en demonstration av hur det kan se ut.
Ett försvar utformat för att försvara Sverige står inte i konflikt med vår internationella förmåga. Men ett försvar anpassat för fredsskapande operationer i Afrika eller Afghanistan kan inte leva upp till de krav som försvaret av Sverige ställer.
Gunnar Hökmark Vice ordförande i EPP-ED Europaparlamentets största partigrupp och ledamot av 2004 års försvarsberedning (m).