Det visade sig att det inte fanns något regeringsalternativ som vann valet. Det blev däremot en majoritet för de partier som av olika skäl är emot den nuvarande regeringens politik. Något regeringsalternativ med en ny riktning för Sverige visade sig inte finnas. Det är ett journalistiskt tillkortakommande att detta inte granskats kritiskt.
De som nu, efter tre veckor – eller snarare efter fyra år och tre veckor – ska sätta sig ned för att bilda sig en uppfattning om läget visar sig inte ha några som helst förberedelser för att regera. Därför finns det heller ingen som vet vilken politik en ny majoritet, i någon form, ska föra. För väljarna är detta långt mer väsentligt än frågan om röda linjer som politiska partier målar upp kring sig själva och andra.
Det är ett journalistiskt och medialt tillkortakommande att regeringsalternativen inte har granskats och analyserats utifrån vilken politik de kan tänkas föra och vad den gemensamma inriktningen kan bli om en rödgrön majoritet bildar regering. Det är i stället sällskapsspelets konstgjorda drama kring röda linjer som har dominerat den politiska rapporteringen, som om regeringsbildningen som sådan är ett självändamål frikopplat från den politik som behövs och utan betydelse för den politik som blir resultatet.
Det som gör detta än mer relevant är att det finns en tydlig icke-socialistisk majoritet i riksdagen, men en extremt tydlig vänsterprofil i det alternativ vars partier nu har sagt sig vilja träffas för att se vilken politik de kan enas om. Det är uppenbart att en regering som ska ledas av Magdalena Andersson kommer att ha en vänsteragenda med socialistisk politik som det i sin tur uppenbart saknas stöd för i väljarkåren.
Om Centerpartiet har som främsta mål att Socialdemokraterna ska bilda regering med Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet som regeringsunderlag är det uppenbart att detta leder till en tydligare vänsterpolitik än vad det finns stöd för. Centerpartiet kommer nu att tvingas värdera hur mycket vänsterpolitik eller socialistisk politik man är beredd att acceptera för att få Andersson som statsminister och hur mycket av denna politik man eventuellt därefter kan förhindra. Det är en udda inställning till regeringsbildning, med uppenbara politiska konsekvenser som den politiska rapporteringen borde handla om, snarare än om V kommer på kaffe till C.
Frågorna om vilken politik som blir resultatet av en sådan regeringsbildning borde stå i fokus för en kritiskt granskande nyhetsrapportering.
Hur stora och omfattande skattehöjningar kan man förvänta sig när tre av fyra partier har profilerat sig genom stora eller mycket stora skattehöjningar på arbete, sparande och företagande? Vilka konsekvenser får skattehöjningarna för hushållens trygghet och ekonomiska utrymme?
Vad blir det för näringspolitik och politik för företagande när tre partier på olika sätt vill beskära utrymmet för privat företagande och införa en statlig näringspolitik med en statlig investeringsbank? Hur omfattande blir det statliga övertagandet av företag i en politik som förenar Vänsterpartiet med Socialdemokraterna och MP, och hur mycket av detta kan Centerpartiet hindra?
Med största sannolikhet blir det stopp för utbyggnaden av kärnkraften. I ett sådant skeende kan också avvecklingen av befintliga reaktorer återupptas. Socialdemokraterna har haft som uttalad politik att bejaka både avveckling och utveckling av nya reaktorer. När denna politik ska förenas med MP och V är det sannolikt att det inte finns någon enighet om att gå vidare, men kanske en enighet om att sätta ny fart på avvecklingen.
Det får konsekvenser för klimatpolitiken som är långt större än frågan om inblandning i drivmedel, liksom för beroendet av fossila bränslen. Även med en fortsatt utbyggnad av vindkraften kommer kärnkraft att behövas vid den tidpunkt då nya reaktorer kan stå färdiga, både för kapaciteten och för stabiliteten i elsystemet. Denna stabilitet krävs för att vindkraften ska kunna utnyttjas.
Vad händer med kriminalpolitiken när de rödgröna återinför straffrabatten för att sedan, enligt Andersson, avskaffa den för några brott? För vilka brott kommer straffrabatten att återinföras? Och kan de rödgröna enas om att göra ens detta?
Migrationspolitiken har nu en bred uppslutning där även Socialdemokraterna ingår, men V, MP och C vill öppna upp för mer invandring. Hur kommer den politiken att formas? Kan S undvika att öppna upp för mer invandring, och kommer man över huvud taget att vilja göra det i konflikt med de andra rödgröna partierna?
Utrikespolitiken och säkerhetspolitiken är en särskild fråga. Det räcker inte att säga att politiken ligger fast, eftersom den kontinuerligt måste utvecklas och hantera nya hot, krav och utmaningar. Magdalena Andersson har, innan hon ens kunnat fullfölja ett sonderingsuppdrag, sagt både att hon vill flytta fokus från Östersjöregionen och att hon inte menade vad hon sa.
Det ligger i linje med hennes tidigare ställningstaganden och understryker osäkerheten i den säkerhetspolitik hon för. Denna osäkerhet och oförmåga kan visa sig farlig för Sverige.
Innan den ryska invasionen ägde rum hävdade hon att det inte gick att lämna militärt stöd till Ukraina, för att sedan få veta att det gick. Hennes regering utgick från att Ryssland inte skulle invadera, och när Ryssland invaderade var hon inte säker på om det var en invasion. Därefter hävdade hon att Sverige, trots det krig som Ryssland hade startat, skulle rubba den europeiska säkerhetsordningen om vi ansökte om medlemskap i Nato. Hon var emot medlemskapet in i det sista, tills Finland tog ledningen och oppositionens tryck tvingade henne att ändra sig. Hon kritiserade först beslutet att samtala med Frankrike om europeisk kärnvapenavskräckning, för att sedan ångra sig. Och nu ifrågasatte hon, innan alla valsedlar var räknade, den svenska utrikespolitikens fokus på Östersjöregionen, för att sedan ångra sig.
Vilken utrikes- och säkerhetspolitik blir det med denna osäkerhet och under trycket från V och MP, som inte vill vara med i Nato? Kommer Sverige att kunna vara en stark aktör i Nato, eller kommer vi att göra det minsta möjliga av medlemskapet? Kommer vi att bidra med trupp som vi nu gör i bland annat Finland? Kommer V och MP att driva igenom en förändring av DCA-avtalet och motverka att amerikansk trupp kan agera vid vår sida? Kommer delar av svensk utrikespolitik att säljas ut till V och MP, som Andersson gjorde till en politisk vilde hösten 2021, med konsekvenser för Natoprocessen?
Kommer Sverige att kunna fortsätta driva frihandel i EU när V och MP i Europaparlamentet har röstat emot de avtal som nu är av avgörande betydelse?
Vilka politiska utmaningar står Sverige inför, och hur kan det ännu inte existerande alternativet möta dem? Med vilken politik, i en värld med fler hot och fler orosmoln än vi mött på decennier? Rysslands krig i Ukraina stannar inte där utan riktar sig ytterst mot hela Europa, nu bland annat genom statsterrorism och så kallad hybridkrigföring.
Det är vår del av världen som är mest utsatt, och det kräver en regering som har en politik för att möta detta. Vilken politik har det rödgröna alternativet?
Det är som om den politik som ska föras i den verklighet vi lever i är av mindre intresse, medan de röda linjerna är så mycket mer spännande. Som om det viktiga är att det blir en regering, oavsett vilken politik den ska föra. Väljarna hade rätt att få veta mer om detta före valet, men det är lika viktigt nu. Den politiska journalistiken har ett ansvar att kritiskt granska den politik som kan bli resultatet av olika regeringsbildningar.
Det är politiken som är det viktiga, inte vilka som dricker kaffe med vem och eventuellt bildar regering. Det som gör att det spelar roll vilken regering man har är att det avgör vilken politik som kommer att försa. Det har den politiska journalistiken missat i jakten på de röda linjerna.