I går en omfattande diskussion kring hur EU ska möta krisen med nya beslutsformer och nya institutioner på EU-nivå. Allt i föreställningen att det är bristen på gemensamma regelverk och institutioner som är problemet. Det är en inställning som riskerar leda till att man bortser från de beslut som Europa kräver.
Ett betydande fokus ligger i dagarna på den amerikanska ekonomin och hur det fiskala stupet ska hanteras. Det är ett uttryck för att det politiska systemet i USA mer har hamnat i motsättningar än i en gemensam insikt om behovet av reformer. Och bara det faktum att den amerikanska ekonomin plötsligt kan hamna i en okontrollerad kris är allvarligt i sig.
Men det ska sägas att även den europeiska budgetprocessen har sina problem. Det var med ett nödrop som det blev en överenskommelse om EU-budgeten för 2013. Och långtidsbudgeten för EU har blivit förhalad och riskerar även den att hamna i blockeringar. Och när den väl tas blir det tyvärr utan de prioriteringar som borde leda till ökade satsningar på forskning och tillväxt samtidigt som jordbruk och regionala bidrag dominerar. Jag har förhoppningar om att sammanhållningspolitiken/ regionalpolitiken ska lägga grunden för mer forskning och att forskningsbudgeten som sådan ska bli större än vad som nu förutspås men likväl, det blir inte den budget som vi borde ha.
Båda dessa exempel kan vara en påminnelse till alla dem som anser att vi får bättre beslut bara genom att fatta fler budgetbeslut på europeisk nivå. Så enkelt är det inte för EU att komma ut ur krisen att det bara skulle krävas nya institutioner och ett ökat beslutsfattande i Bryssel. Så enkel är vare sig krisen eller de utmaningar vi står inför att vi kan klara dem utan politisk vilja och mod.