Det är många som nu vill göra terrordåden i Paris till en fråga om främlingsfientlighet.
Några som Margot Wallström har mer allmänt tyckt det är fasansfullt och oroat sig för att detta gynnar Sverigedemokrater och andra.
Det är fel fokus. Det är dådet som ska fördömas och det är hoten mot vår yttrandefrihet som ska bekämpas. Det får vare sig finnas den uppgivenhet eller vilsenhet som kan spåras i Wallströms kommentarer. I den delen är det glädjande att Stefan Löfven har fördömt dådet för vad det är: ett avskyvärt och föraktligt brott.
En lång rad olika aktörer vill göra det motsatta och hävda att terrordådet visar på felen med det öppna samhället. Det är att gå terroristernas ärenden eftersom det är just det öppna samhället terroristerna föraktar.
Men det är värre än så. Genom att skuldbelägga de många frikänner man de få som utövar terror och gör dem dessutom till företrädare för just de människor som drabbas mest av terror i islams namn, nämligen muslimer.
Just i Paris blir det så uppenbart när en av polismännen som avrättas är muslim.
I Syrien, Irak, Gaza, Jemen, Pakistan och Afghanistan är det framförallt muslimer som varje dag drabbas av terrorn, förtrycket och brutaliteten. En del flyr från att avrättas, förföljas eller helt enkelt för att de själva och deras familjer ska slippa leva under terrorns fasor. Det gör dem knappast till terrorister eller medskyldiga.
Ryssar som flydde från Sovjetunionens förtryck var inte förtryckare. Nordkoreaner som flyr från vansinnet är inte en del av vansinnet. Muslimer som dödas på ett torg i Bagdad eller i en by i norra Irak är inte mördare. De som lever under terrorn och de som flyr från den är inte terrorister. De företräds inte av vare sig de extremister som talar i deras namn eller som utövar terror mot dem. Det är terroristerna som ska bekämpas, hindras, stoppas. Gör vi något annat ger vi terroristerna en seger och lämnar fältet fritt för terrorism.