Den gångna veckan har inte varit bra för Miljöpartiet och en katastrof regeringen. Det finns inte ens partipolitisk glädje att finna i detta eftersom sönderfallet och förvirringen drabbar Sverige som land.
Det är obehagligt att ett statsråd umgås i kretsarna av extrema och våldsbejakande nationalister. Det är oacceptabelt att en företrädare för en svensk regering likställer den demokratiska staten med Nazityskland och förintelsen. Det är befängt att en minister i det land som tyvärr, tillsammans med Belgien, har relativt störst rekrytering av Isis-krigare hävdar att det är jämförbart med de Finlandsfrivilliga som deltog i försvaret av Finland mot Sovjetunionens anfall.
Det är obegripligt att en vice statsminister i Sverige jämför människors drunkningar i Medelhavet med Auschwitz, utan att förstå vad förintelsens koncentrationsläger handlade om. Och det är på gränsen till tröttsamt att samma vice statsminister menar att terroristattackerna på World Trade Center var olyckor, och sedan när det ska förklaras menar att det var olyckligt för muslimer. I internationella tidningar är nu detta rubriker kring det land som kandiderar till en säkerhetsrådsplats genom att flörta med arabvärldens, Afrikas och Mikronesiens regimer för att vinna.
Det är stötande att utrikesministern som bedriver denna kampanj, och som låter Sverige tiga i FN:s kommitté för mänskliga rättigheter inför olika länders förtryck, med dolda anslag finansierar bjudresor till andra länders FN-ambassadörer för att de ska komma till Sverige och övertygas om att rösta på Sverige, väljer att som enda land kritisera Mellanösterns enda demokrati.
Det är lika stötande att samma utrikesminister väljer att förklara terrordåd i Europa, som i Paris, med att det är Israels fel. Erkännandet av Palestina var på samma sätt ett sätt att vinna arabvärldens röster till priset av stödet för demokrati och kraven på att en palestinsk stat för att erkännas måste erkänna Israels rätt till existens. Den knivterror som israeler drabbas av leder till att Sveriges utrikesminister angriper det våld som polis använder för att stoppa terrorn.
Det är illa att Malmö stad, en stad där mina farföräldrar levde och där min far växte upp, och tillsammans med sin farfars far gick i Medborgartåg mot nazismen på 1930-talet, nu har fått ett internationellt namn som en stad präglad av antisemitism. Där kommunalråd från Miljöpartiet avvisar varje tanke på att det finns risker för en islamistisk terrorism, där man underlåtit att hantera våldsbejakande terrorism, där det förra kommunalrådet Ilmar Reepalu förklarade att judarna själva måste ta ansvar om de inte ska förföljas och där socialdemokratiska riksdagsmän deltar i demonstrationer där Israels rätt till existens fördöms.
Det ska inte vara så. Malmö ska vara en stad där människor lever i respekt för varandra och där lagen och rättsstaten gäller. Maktfullkomlighet får aldrig ersätta människors rätt till frihet och respekt för den egna personen. Sverige ska vara ett land som står för en obunden vilja att värna respekten för enskilda människors rätt, i täten mot terrorism och med politik som drar en klar gräns för demokratin mot alla dem som hotar den.
Mehmet Kaplan kunde bara ha de uppfattningar som han hade för att de andra inte förstod och kunde dra en gräns. Åsa Romsons uppfattningar bottnar i en politisk miljö av oklarhet kring vad demokratin kräver. Och socialdemokraterna tar inte sitt ansvar. Det är illa för Sverige och det påverkar bilden av vårt land utomlands. Det påverkar bilden av allas vårt samhälle. Det är inte acceptabelt.
Gunnar Hökmark (M)
europaparlamentariker