Det är samhällets förutsättningar och inte vardagens liv politiken ska styra över

Svensk politik behöver ägna sig mindre åt mikropolitisk styrning av människors liv och mer av makropolitisk styrning av vårt samhälle när det gäller vår förmåga att hävda välfärd och sysselsättning och än mer när det gäller de grundläggande krav på säkerhet en rättsstat och ett fritt land måste värna.

Rysslands ökade provokationer, aggressivitet och krigföring är inte uttryck för någon plötslig förändring. Den har pågått sedan början av 2000. Den är en följd av regimen Putins förakt för lag och rätt och för en demonstrerad vilja att använda militärt våld för sina politiska syften.

Radikaliseringen av islamister i Mellersta Östern är heller ingen ny företeelse. Kinas växande maktanspråk och militära förmåga har vuxit fram under en lång tid, som ett resultat av en tydlig politisk agenda.

Den nya globala ekonomins förändrade konkurrensvillkor är ett fenomen som har präglat de senaste 30 åren. De mycket snabbt växande flyktingströmmarna är ett skeende som vi däremot mött i och med sönderfallet i länder som Syrien, Irak, Jemen och Libyen, och i åter andra länder som drabbas av en växande våldsutövning.

Sett i perspektivet av Rysslands långvariga framväxt som en aggressiv och förtryckande stat, en allt mer spänd och hotfull säkerhetspolitisk situation kring Östersjön, den islamistiska extremismen som hyllar våld för att bekämpa demokrati och mångfald, den globala ekonomins radikalt förändrade förutsättningar, en växande våldsbrottslighet i vårt eget samhälle och snabba teknologiskiften är fokuseringen på att förnya politiken genom att återgå till 1970-talets reformagendor och utrikespolitiska doktriner något introvert och gammalmodig.

Det faktum att det nu finns en vänsteragenda som handlar om att strypa eller eliminera valfrihet och mångfald, om att förbjuda privat företagande som bidrar till välfärden och som ser lösningarna i ökad offentlig makt och beskattning är ett hot som kräver en debatt för individens frihet och rätt istället för att borgerliga politiker accepterar en ny tids kollektiva kategoriseringar eller den socialistiska utgångspunkten att människors rätt att välja är ett problem.

Sverigedemokraternas framgångar, oavsett hur stora de är exakt, är mer ett uttryck för att dessa frågor och konflikter inte står i centrum för den politiska debatten än att väljarna delar deras uppfattningar.

De flyktingströmmar som världen och Sverige möter har kommit att bli en ny utmaning för svensk migrationsdebatt. Det är inte en eftergift till Sverigedemokraterna att notera detta. Sverigedemokraternas hållning handlar inte om hur världen har förändrats utan om deras tro på att inget ska förändras när världen gör det.

Deras migrationspolitik bottnar i att de är emot främlingar, tycker illa om utlänningar och vill stänga Sveriges gränser. Inte för att människor just nu mördas, våldtas och avrättas i Syrien, Irak och i övriga delar av Mellersta Östern, med de flyktingvågor det ger, utan för att de vill stänga gränserna mot människor som är utlänningar eftersom de är utlänningar.

Deras budskap är att Sverige blir sämre för att människor kommer hit. Saken är att människor kommer hit för att Sverige är bättre än många andra samhällen, och för att vi har kunnat förena människors flykt och invandring hit med ekonomisk tillväxt och växande sysselsättning. Det innebär däremot inte att det är problemlöst.

Att förhålla sig till migrationspolitikens utmaningar och problem har inte ett dyft att göra med att ge efter för Sverigedemokraterna. Däremot har det att göra med en verklighet som på olika sätt kräver politiska avvägningar och reformer.

Sverigedemokraterna har snarare, tillsammans med dem som inte vill se några problem alls, förhindrat en debatt om hur vi hanterar de problem som uppstår när många människor söker sig hit och hur vi ser till att prioritera dem som är flyktingar i ordets grundläggande bemärkelse.

Det är ett grundläggande ansvar att diskutera Rysslands hot mot vår del av världen, inte bara i termer invasionshot eller krigshot utan i form av de hot som vi ser förverkligade just nu och som underminerar säkerhet och stabilitet i vår del av världen. Det är nödvändigt att se det hot som ett allt mer aggressivt Ryssland innebär för vårt land och för vår del av Europa.

Det är självklart och nödvändigt att diskutera och föra en politik som möter hotet från en våldsbejakande islamism.

Det är självklart att det faktum att den globala ekonomin skapar nya förutsättningar ställer nya krav på svensk konkurrenskraft i en vid bemärkelse och strukturreformer. Väljer man att hellre diskutera utgiftsreformer än strukturreformer underminerar man inte bara stabiliteten i våra offentliga finanser utan också vår långsiktiga förmåga till sysselsättning och välfärd.

Det är en självklarhet att flyktingkatastrofer och migration måste diskuteras utifrån de problem som orsakar dem, som vi måste förhålla oss till, och de problem som de kan leda till om vi inte för en målmedveten politik.

Alla dessa utmaningar, och det finns fler, handlar om grundläggande förutsättningar för vårt samhälles förmåga att värna välfärd och säkerhet. En politisk debatt som istället för denna verklighet prioriterar hur politiken ska lägga människors liv till rätta i tron att de inte själva kan eller bör ta ansvar förtränger det som är politikens grundläggande ansvar för ett fritt och öppet samhälle.