Om alla de som förlorar sig i politikens sällskapsspel och dess myriader av röda linjer – i tron att detta inte påverkar politikens innehåll – i stället diskuterade vilken politik de anser att Sverige behöver, skulle valet av regeringsbildare bli betydligt enklare.
Antingen fullföljer vi en ekonomisk politik som har gett Sverige en av EU högsta tillväxttakter, låg inflation och starkare hushållsekonomier, eller så väljer vi den politik som Andersson vill föra och som innebär ett brott med denna inriktning.
Antingen återgår vi till säkerhetspolitisk fladdrighet och osäkerhet med Andersson, som är beroende av V och MP – två partier som har varit och fortfarande är emot Nato och vill riva upp samarbetsavtalet med USA – eller så fullföljer vi en politik som fullt ut bejakar Nato och det gemensamma försvaret. Sverige ska vara en stark kraft i Nato och ta nya initiativ för att stärka försvaret och öka stödet till Ukraina. Tveksamhetens partier kommer inte att klara det.
Antingen fullföljer vi den politik som har lett till drastiskt färre skjutningar och minskad brottslighet, eller så får vi en regering som kanske accepterar redan genomförda skärpningar men river upp beslutet att avskaffa mängdrabatten. Resultatet blir sannolikt mindre ingripande åtgärder som V och MP kan stödja – och en regering som inte fortsätter att ta krafttag mot brottsligheten.
Antingen inser vi att den omfattande invandringen sedan 2015 har skapat problem i form av segregation, utanförskap och kriminalitet – problem som i hög grad drabbar andra invandrare – eller så återgår vi till en politik som innebär fortsatt mycket stor invandring utan strikta krav.
Antingen genomför vi marknadsekonomiska reformer, eller så får vi höjda skatter på företag, en statlig investeringsbank och krav på planekonomiska reformer från MP, V och självfallet även S.
Antingen är Sverige starkt och tydligt i en utrikespolitik som drar en klar gräns mellan diktaturer och demokratier, eller så återgår vi till den politik som i decennier har blundat för diktaturer som kallat sig progressiva och kritiserat demokratiers försvar. I Mellanöstern handlar det om huruvida vi ska stå bakom demokratin Israel eller om Sverige ska föra en politik präglad av den aktivism som vi i dag ser inom både V och S, det innebär i sin tur ett passivt stöd för det hat mot Israel som bär upp den mest brutala antisemitismen i Sverige,
För de liberaler som överväger att stödja Andersson som regeringsbildare innebär det ett farväl till liberala ideal till förmån för kulturkrigets skymning. De bör inte föreställa sig att de därmed stöder en liberal politik eller ett Sverige som står starkt i försvaret av liberala ideal i världen. De stöder ett socialistiskt regeringsparti som kommer att anpassa sig till V och MP. Det är att öppna dörren för extremism och låta hatet mot Israel påverka svensk utrikespolitik,