Det är inte fred som Putin har medlat utan fri lejd för en av sin närmaste allierade för att kunna fortsätta kriget mot sina egna med ryska vapen och fri lejd från det internationella samfundets reaktioner på grava krigsförbrytelse. Under det syriska inbördeskriget har Putin använt Rysslands veto i säkerhetsrådet till att undvika fördömanden av brutal krigföring mot civila. Det är denna politik som Putin nu har kunnat fullfölja. Han har inte velat att FN eller världssamfundet skulle reagera mot en brutal och hämningslös krigföring mot civila. Den krigföringen kan nu fortsätta.
Mer fred än så är inte medlad av samme person som försvarat Assad och stött honom med omfattande vapenexport.
Det är det internationella samfundets reaktion mot kemisk krigföring som Putin har lyckats avvärja, först genom veton i FN och därefter genom den process som nu har följt. Genom detta har vare sig FN eller internationell rätt blivit starkare. Den har snarare blivit relativiserad. Kemisk krigföring behöver inte få konsekvenser.
Det är tveklöst av grundläggande värde om det syriska innehavet av kemiska vapen lämnas in. Men ingen vet i dag om och när detta sker. Det enda som är klart är att Assad slipper en militär reaktion och att hans främsta allierade har gått stärkt ur den diplomatiska processen. Det är inte till förmån för vare sig FN eller internationell rätt.
Det som också är klart är att konsekvenserna av grava brott mot krigslagarna nu är oklara även när brotten sker inför det internationella samfundets omedelbara insikt och med undersökning på platsen. En utebliven reaktion nu urholkar avskräckningen i andra fall.
I ett Mellersta östern som är fyllt av konflikter och hat, med regimer som stöder terror och som hotar om utplåning och krig innebär detta inte ett minskat utrymme för dem som vill hota och som vill använda förbjudna vapen. Det vi nu har sett är nämligen att världssamfundet, och FN, tvekar om sin roll och sitt ansvar och om vilka, eller om några, reaktioner som ska möta de regimer som är uppenbara krigsförbrytare.
Regimen i Iran har inte blivit en fredlig och demokratisk regim utan står fortfarande på en totalitär och hatisk grund. Gränsen för en sådan regims agerande mot sina grannar och mot regionen har inte blivit tydligare och motreaktioner inte trovärdigare.
Den syriska regimen kan nu fortsatt utan inblandning fortsätta en krigföring mot sin civilbefolkning i skyddet av att man avvärjt en reaktion mot den kemiska krigföringen. Detta krig med mördande kan nu fortsätta i skuggan av diskussionen om hur lagren av kemiska vapen ska överlämnas.
Det är inte demokratierna som har kommit ut starkare ur denna process, inte FN eller världssamfundet, ej heller USA eller ett land som Storbritannien, utan istället dem som systematiskt har undergrävt världssamfundets förmåga att agera och reagera. Det är Putin och Assad som är starkare nu än de var. Det är ingen seger för fred i Syrien. Det är illa för freden och världssamfundet när Putin benämns fredsmedlare och kan låta det krig han stöder fortsätta.