Det är hatets krafter vi ska bekämpa var de än uppträder

Det måste sjunka in i det djupa allvar som leder till insikt om att man måste agera och ta ansvar. Ständigt på nytt chockerade avståndstaganden och fördömanden tillhör ordens terapi, inte verklighetens krafttag mot det oacceptabla. Ena dagen skanderas det i Malmö att man ska skjuta judar. Andra dagen ett mordbrandsattentat mot en judisk ungdomsfest. Det är ett våld och en antisemitism som måste mötas av rättsstatens fulla kraft och kompromisslöshet.

Det måste ske genom att polisen får fullt stöd och resurser för att bekämpa den våldsbejakande extremismen och de grupper som står för den. Det gäller Nordiska Motståndsrörelsen och det gäller de islamistiska grupper som i Sverige för med sig ett judehat som också avspeglar sig i Mellanösterns konflikter. Det finns inget utrymme för tolerans av extremismen dolt motiverat med att det handlar om andra kulturer eller religiösa riktningar. Det får inte finnas rum för hatets och våldets kultur i vårt land, oavsett vad någon vill kalla sig.

Det handlar om rättsliga konsekvenser för dem som begår brotten men också om att skapa en rättsstatens överlägsenhet i alla de områden där vi i dag ser parallella rättssystem. Det måste också handla om att bekämpa all den organiserade brottslighet som frodas i utanförskapets områden och som drabbar människor där och vårt samhälle i sin helhet.

Det handlar också om att människor som har flytt till Sverige har rätt att få skydd från våldets krafter samtidigt som våldets krafter inte har rätt att stanna här. De är vår skyldighet att de inte heller får möta det våld som extremismens krafter odlat i Sverige.

Politikens reaktion måste inte bara rikta sig mot dem som skanderar att man ska skjuta judar eller uttryckas genom upprördhet över mordbrandsattentat utan om en mobilisering av förmåga att bekämpa våldets krafter.

När det gäller ordets makt, och den makten finns men får aldrig kraft genom tomma deklarationer, handlar det inte om de pliktmässiga fördömanden av dåden som om de är en överraskning varje gång det oacceptabla sker. Det handlar om att slå fast grundläggande skillnader mellan å ena sidan demokratins värden och å andra sidan förtryckets och hatets krafter.

Det gäller inte minst i hur Sverige agerar och förhåller sig i Mellanösternkonflikten. En stor del av den antisemitism vi i dag ser i det svenska samhället har sina rötter därifrån men också kopplingar till det hat och den terror som utövas där. Sverige måste vara en klar röst för demokrati och mänskliga fri- och rättigheter i Mellanöstern liksom i världen i övrigt. Då kan man inte ensidigt ta ställning för dem som låter hatet mot Israel, demokratin och det öppna samhället dominera den egna politikens budskap.

Kritik mot Israel är lika legitim som kritik mot varje annan regering men kritik som allierar sig med dem som är emot det israeliska samhällets existens och grunder legitimerar våldets krafter även i vårt land. Kritik mot Israel får aldrig bli till en täckmantel eller ursäkt för hatet mot judar. Vår syn på Israel får heller inte blunda för det hat, den ständiga terror och hoten om att eliminera Israel och judar som fostras bland rörelser och regimer i Mellanöstern. Det är Israel som demokrati som måste få stöd, inte de som vill utrota Israel och demokratin.

Alla de regimer som i Mellanöstern bygger på hat och förtryck, och som odlar antisemitism, kräver reaktioner och en politik som står i proportion till hur de förhåller sig till demokrati, mänskliga fri- och rättigheter och respekten för människor oavsett etnisk härkomst, religion, kön eller sexuell läggning. Vi bör förhålla oss till dessa regimer och rörelser så som de förhåller sig till demokratin, till det öppna samhället och människors rättigheter och frihet.

Det svenska samhällets värderingar måste komma till uttryck i vår utrikespolitik om vi menar allvar med att de ska stå emot våldets krafter här. Vår otydlighet där blir till en gråzon här. Vår tydlighet här kräver en tydlighet där.

Det får inte finnas vare sig rum för hatets krafter, vare sig med politiska, religiösa eller sociala ursäkter, att underminera det svenska samhällets rättsstat och varje människas rätt och trygghet.