Så drar sig nu den gamle Castro tillbaka till förmån för den inte lika gamle brodern. Tydligare än så kan en diktatur inte signalera vad man är.
Under decennier var Kuba den svenska vänsterns dröm. Förtryck och ofrihet vägde lätt mot den socialistiska drömmen som de ville se på en ö som blev allt mer fattig i en värld som utvecklades mot allt mer välfärd, handel och frihet.
Sjukvården som hyllats innebar att det inte fanns läkemedel på ön, livsmedelsförsörjningen sker genom leveranser från EU på en ö som skulle kunna vara allt.
Nu börjar en utveckling då diktaturen förlorar sitt grepp. Det kan bli en process som blir allt annat än fredligt. Diktaturen bygger alltid ytterst på våld och våld behöver den för att överleva. 50 förlorade år är det arv som Castro lämnar sitt folk och vänstern, tyvärr är det folket som betalar priset för det som vänstern inte vill se.