Året 2018 markerar 100 år sedan de baltiska länderna utropade självständighet. Först ut var Litauen och den 24 februari är det Estlands tur. Estland har sedan 1918 varit utsatta för decennier av sovjetisk och nazistisk ockupation, men 1991 vanns en historisk seger när man åter blev ett fritt och självständigt land. Den baltiska frigörelsen gav Europa en ny fredsordning och av den bör vi lära oss vikten av ett kompromisslöst försvar för det fria och öppna samhället.
Tiden mellan 1991 och i dag kan tyckas vara lång, men den utveckling som de baltiska länderna har genomgått, tack vare mod och beslutsamhet hos de ester, letter och litauer som kämpade för sin frihet, är av unikt slag. Från fattiga planekonomier till stabila marknadsekonomier.
Från totalitära diktaturer till fria demokratier i Europa. Från ett land vars territorium Sovjetunionen då övade anfall mot Sverige till en nära partner. Vad som många då bara kunde drömma om har i dag blivit verklighet.
Tallinn – den huvudstad som till geografin ligger närmast Stockholm – var då en stad som patrullerades av KGB-vakter. Nu är det en europeisk huvudstad i ett land som inte bara är medlem i EU och Nato utan som under föregående år också ledde EUs ordförandeskap och som har en gemensam valuta med andra europeiska länder.
I dag må det ses som självklart att Estland är en del av den europeiska gemenskapen, men det är ett resultat av de många människor som haft idéer om framtiden och varit villiga att arbeta hårt för att dessa idéer ska bli verklighet. Den kampen banade väg för ett nytt Europa.
Den dåvarande socialdemokratiska svenska regeringen vägrade att erkänna att Estland var ockuperat och vägrade att tala om de baltiska länderna som självständiga länder. Det var ett oförlåtligt svek mot våra grannar och en enorm feghet.
Men samhället är större än staten, i vårt land liksom i de baltiska länderna. Den sjungande revolutionen som kom att prägla den estniska kampen fordrade både mod och vilja hos de som kämpade för frihet.
De länder som då hade upplevt auktoritärt styre och planekonomi valde en annan väg genom att söka sig till EU och till de liberaldemokratiska värden som EU representerar. EU-medlemskapet, och de reformer som var förutsättningar för medlemskapet, har varit avgörande för att stärka de unga baltiska demokratierna och för att främja den modernisering som lett till de baltiska ländernas framgångar. Unionen har hjälpt att institutionalisera både handel, öppna ekonomier och demokratiska värderingar.
Liknande resor bör vi också erbjuda de länder i östra Europa och på västra Balkan, om de så önskar, genom ökad integration med EU, genom stöd och kunskapsutbyte. Och vi måste visa solidaritet med de människor som arbetar för att demokrati, frihet och rättsstat även ska bli självklarheter i dessa länder. Den resan sker inte över en natt, men den sker genom hårt arbete och tydliga ideal som försvaras även när de inte ses som självklara.
Nu gäller det Serbien och Montenegro, långt bort i en annan del av Europa. Lite svårare och längre fram i tiden måste perspektivet finnas för Albanien och Makedonien liksom Bosnien och Hercegovina att bli en del av gemenskapen, hur avlägset det än kan tänkas i dag. Och så har vi det Östra partnerskapets länder Ukraina, Moldavien och Georgien som i dag har fått fördjupade samarbetsavtal och viseringsfrihet, samt Armenien och ännu ett steg bort Vitryssland och Azerbajdzjan som lider under diktaturer.
Men så var det en gång med Estland, Lettland och Litauen. Det var då många ”realister” som inte ansåg det vara möjligt för de baltiska länderna att bli fria självständiga stater. Det vi har lärt oss är att verkligheten kan förändras. Det är realism. Och det lägger grund för frihet.