Det är viktigare att se närvaron av de nya hoten än frånvaron av de gamla. Säkerhetspolitik måste nämligen formas utifrån det vi helst inte vill se, snarare än det vi vill se.
Det serbiska presidentvalets första omgång är ett uttryck för hur nationalistiska strömningar nu växer sig starkare och i ett större mönster riskerar att skapa en ny konflikt mellan ryska eller ryskstödda nationalistiska intressen, i första hand i sydöstra Europa och i Kaukasus, i andra i ett mönster över Balkan.
I Ryssland avhölls i höstas en valkampanj till duman som innebar att Putins maktparti vann utan att någon annan kunde delta på likvärdiga villkor. Hans kandidatur till duman togs av många som ett exempel på att han ville bli statsminister efter att han av grundlagsmässiga skäl måste lämna presidentposten. Nu är det klart att han lämnar över posten till sin underlydande Medvedev. Med tanke på den makt som han kommer att ha i duman och som statsminister har vi fått ännu ett exempel på hur grundlagen i Ryssland gjorts till en Putinkuliss.
Det tar emot för många att konstatera detta, men en regim som fängslar sina motståndare för att de bedriver valkampanj, som manipulerar media och som hetsar för nationalistiska strömningar såväl i landet som utanför, i det som man definierar som ryska områden, är ingen demokrati, vare sig vad gäller fria media, yttrandefrihet eller fria val.
På Balkan ser vi nu ett klart mönster där ryska intressen och nationalistiska strömningar står emot europeiska intressen som demokrati, integration och fredlig samvaro. Där står idag Ryssland mot EU, inte i form av en militär konflikt men som en kraftmätning mellan två politiska krafter som berör såväl Tbilisi längst österut via Moldavien och Kosovo till Sarajevo i väster. Utfallet av denna kraftmätning kommer att påverka stabiliteten, den ekonomiska utvecklingen och den politiska framtiden i denna del av Europa på ett sätt som har en direkt betydelse för europeisk säkerhet och stabilitet.
På Balkan smugglas idag vapen till Republika Srpska, och ryska företag köper upp bosniska och serbiska företag. Ryssland försöker också motverka den så kallade Nabuco-ledningen som skall transportera gas från Turkmenistan och Kazakstan på Kaspiska havets botten över Turkiet till Grekland och Österrike. Och i vår del av världen vill Gazprom på Östersjöns botten bygga en ledning som saknar kommersiella grunder. Däremot uppvisar den offensiva säkerhetspolitiska ambitioner att med ytterligare kraft kunna använda energivapnet mot det nära utlandet.
Det är en ny säkerhetspolitisk situation där europeisk kraft och förmåga att hävda demokrati och rättsstat står emot en politik där demokrati och mångfald förtrycks till förmån för en makthävdande, nationalistisk och etniskt orienterad politik.
Hösten 2007 har gått snabbt och den har visat hur snabbt ett nytt mönster kan träda fram även i Europa utan att försvarsberedningen vill se något annat än stabilitet. Det kräver något annat än ett invasionsförsvar men likväl en militär förmåga. Annars kan vi inte bidra till att bevara stabiliteten och det politiska utrymmet för att stärka demokratins krafter i Europa.
Gunnar Hökmark