Det var en tid för frihet och demokrati. När muren föll den 9 november 1989 var det på grund av människors kraft och mod, i konfrontation med soldater beredda att skjuta dem, som de gjort så många gånger tidigare.
Den 9 november blev kanske den viktigaste markeringen av den frihetsrörelse som hade vuxit sig stark under 1980-talet, en demokratisk världsrevolution som gjorde att diktaturerna förlorat legitimitet till och med inför sina närmaste anhängare. Men kraften i det som gjorde det möjligt att muren föll byggdes upp under lång tid.
Det var marknadsekonomin som hade visat sin överlägsenhet i land efter land och frigjort fattiga länder från en fattigdom som många hade trott var ett ofrånkomligt öde för dem som levde i det som då kallades den tredje världen. Det var konservativa liberala politiker som världen över genomförde marknadsekonomiska reformer ökade frihet och ekonomisk tillväxt.
I Sverige debatten mot socialistiska löntagarfonder, mot monopol över media, telemonopol, monopol över sjukvård, barnomsorg, äldreomsorg, fotvård och statlig företagsamhet som innehöll alltifrån stål till hamburgare. De som sände privat radio sattes i Sverige i fängelse och landets statsminister spelade tennis med sin gode vän som var ordförande för det stora radio- och TV-monopolet. Precis som med det gamla Östtyskland finns det de som romantiserar denna tid av köer, maktens arrogans och likformning. De längtar alla tillbaks till en tid då Arbetsförmedlingen var stor och dominerande men inte förmedlade så många jobb, förutom till socialdemokrater som fick bli det statliga verkets generaldirektörer gång på gång, och apoteken var färre samt stängda på söndagar och kvällar.
I juni 1989 slog kinesisk militär ner de fredliga studentdemonstrationerna på Himmelska Fridens Torg med närmare 3000 döda. I juni vann den demokratiska oppositionen rent hut mot kommunisterna i Polens första fria val. Den sjungande revolutionen i Estland fick ett allt större stöd och de baltiska frihetsrörelserna ett allt större mod. Den 23 augusti stod två miljoner balter och höll varandras händer från Vilnius genom Riga till Tallinn. I Ungern som mjukats upp i sitt förtryck ville människor kunna gå över gränsen. I Östtyskland växte kraven på demokrati och ett återförenande. Till slut rämnade muren inför demokratirörelsens kraft.
I allt detta var den svenska socialdemokratin passiv och accepterade diktaturernas styre som ett historiskt faktum och Vänsterpartiet Kommunisterna entusiastiska vänner till diktaturerna.
Så muren föll. Diktaturerna föll. Demokratin bröt igenom. Europa återförenades. Efter befrielsen kom friheten och med den nya utmaningar. En fantastisk utveckling av ekonomi och välstånd för de länder som liberaliserade och öppnade upp för marknad och rättsstat. Och ständigt nya utmaningar. I dag ett öppet Europa till allra största delen förenat inom Europeiska unionen med gemensamma lagar, regler, marknader och öppna samhällen.
En tid med nya utmaningar och hot. Ryssland och Kina. Trump som ser despoter som bättre vänner än demokrater. Auktoritära regimer som den som nu fallit i Rumänien, Ungern och i Polen. Extremistiska politiker som talar om den liberala demokratins död. Men en sak förenar dem alla. De är alla rädda för den liberala demokrati de försöker hävda är död. Det ser vi i Hongkong, vi ser det i Kina där ledarna är paniskt rädda för frihet, i Ryssland där Putins poliser slår ner fredliga demonstranter. De är alla rädda. Och de har all anledning att vara rädda för den liberala demokratin. Den ger frihet, utveckling, välstånd och civilisation. Den är överlägsen när det gäller att skapa välstånd och ensam om att ge människor den frihet som mänskliga samhällen kräver. Den 9 november är för dem alla, och för oss alla, en påminnelse om att diktaturerna ytterst inte är ett dyft starkare än människors förtroende för dem. De har all anledning att vara rädda. Den 9 november är ett bevis för varför de ska rädas demokratins kraft.