Visby växte en gång fram som Östersjöns ledande stad för handel. Här handlades och lastades om för transporter in i Östersjöns många olika Hansastäder. Visby blev rikt inte genom sina råvaror utan genom sin handel och det företagande som det gav möjlighet till.
Så var det med Visby och så var det längre fram i historien för Strasbourg där jag nu befinner mig för en annan politikervecka, innan det blir möjligt att efter diverse omröstningar, och diverse resande, komma till Visby som växte fram genom det mervärde som företagandet skapade. Det var nämligen ingen som förlorade på handeln till och från Visby. Alla vann. Borgarna i Visby. Bönderna runt om på Gotland. Och alla dem som tjänade pengar på att man kunde sälja sina varor genom den handeln som där bedrevs.
Visby illustrerar den marknadsekonomins storhet, företagandets förmåga och handelns betydelse som de rödgröna nu gjort till sin främsta uppgift att bekämpa.
Företagande skapar mervärde. Genom att flytta en sten ovan mark, genom att utvinna järnmalm ur stenen, genom att göra järntackor av malmen, stål av järnet, plåt av stålet så kan det till slut bli en bil, ett vindkraftverk, en diskmaskin eller något annat vi behöver. Men det som höjer värdet på stenen under mark är inte bara omvandlingen till plåt, eller motsvarande för en lång rad andra motsvarande processer, utan förflyttningen från den som har tillgång till stenen, malmen, järntackan, stålet, plåten till den som har en idé om hur man bäst tar tillvara varje steg i varans utveckling.
Stenen under mark har inget värde om den inte kan förflyttas och bli till något annat. Så länge järnmalmen ligger under marken har den bara värdet av vad som skulle kunna bli när man realiserar värdet i de många olika stegen. Det kallas företagande och handel. Det är företagandet som höjer värdet på varan och det är handeln som för den dit där den har störst värde för någon annan. Det är denna värdeutveckling som ger vinst förutom löner.
Lönerna är den del av risken för företagaren eftersom de är givna oavsett om man kan få avsättning för produkten eller ej. Och det är avsättningen i produkten, när den levereras i väg till någon som ville ha den mer än vi själva eftersom hon eller han har en idé om hur den kan användas ännu bättre. Värdet stiger inte på bekostnad av bergsbonden i Västmanland, om vi håller fast vid malmexemplet, utan genom att värdet stiger tack vare att någon annan tar vid och utvecklar värdet. Kanske kan han få ett större värde om han känner till den fulla efterfrågan men det slår igenom när han möter denna efterfråga ständigt.
Det vi vet är att han säljer malmen först till det pris då lönerna och hans eget företagande har betalt sig. Annars utför inte arbetet. Och då blir det heller ingen handel. Och inget särskilt värde för stenen under mark som då aldrig kommer ovan jord. Det är tvärtom så att ju mer handel som sker desto mer stiger det framtida värdet på stenen under mark eftersom det med allt större säkerhet kommer att tas ovan jord och någonstans efter många led bli till en sak vi vill ha hemma, till skillnad från en sten eller en hög av järnmalm. Den förmågan, att veta sakers möjliga värde, att se var det efterfrågades och se hur företagande kunde höja värdet på varje vara besatt och utvecklade borgarna i Visby, just i Almedalen där skeppen löpte in.
Nu är det inte bara med järnmalm man kan göra saker bättre och bättre och utveckla allt mer. Det gäller tjänster av alla slag. Det gäller hotell och det gäller restauranger. I de gamla planekonomierna hade man stora hotell med enormt många anställda men med usel service. Servicen beror självfallet på hur många som arbetar men är i första hand något som den enskilde gästen upplever, om det blev som han eller hon ville eller gillade. Den beror självfallet på hur många som arbetar på hotellet men framförallt hur de arbetar.
Det hjälper inte om receptionisterna är många om de är omotiverade och hellre talar med varandra, om de är formella eller avvisande, om de tvingas lägga ner oändlig tid på ett icke-fungerande bokningssystem eller om de bara får utföra enskilda sysslor, som checka in men inte checka ut, om de inte får eller kan ta emot betalning eller ändra rumsbokning. Ju mer flexibelt system, desto mer kan den enskilde uträtta. Ju mer utbildad hon eller han är desto bättre kan jobbet utföras. Ju mer motiverad av att göra ett bra jobb, eller rekryterad för att man passar till det, desto bättre blir jobbet utfört.
En kommun skulle självfallet kunna driva ett hotell. Det skulle kunna kallas stadshotellet. Kommunfullmäktige skulle kunna bestämma över vem som skulle vara chef, hur många som ska arbeta där, vilken mat som ska serveras och hur uppgifterna ska utföras.
Vi vet alla, utom dem som lever i Jonas Sjöstedts drömvärld om planekonomins förträfflighet att det skulle vara ett hotell många skulle välja bort. Inte minst i Visby där mängder med gäster nu betalar med skattepengar vore det enligt socialdemokraternas, miljöpartiets och vänsterpartiets uppfattningar rimligt att ha offentligt ägda hotell för att försäkra sig om att varenda skattekrona går till en välbäddad säng och en näringsriktig frukost så att inte någon privat hotellägare snor åt sig skattebetalarnas pengar på bekostnad av Jonas och alla andras kvalitativa Visbyupplevelse. Varje krona ska gå till hotellupplevelsen och välfärden skulle alla rödgröna riksdagsledamöter kunna skandera på Donners plats.
Dagens Nyheter skulle också kunna göra ett reportage som visar att ett privat hotell räknade ut den genomsnittliga mängden frukostbröd per boende och därmed hävda att hungriga boenden bara fick äta genomsnittlig brödmängd, att sängarna bara bäddas var annan dag och att handdukarna förblir de samma om det är samme hotellgäst som låter handdukarna hänga på handdukstorken.
Och någon lobbyist anlitad av Hotell- och restaurangfacket skulle kunna ställa opinionsfrågor om vad svenskar tycker om utländska hotellkedjor som tjänar pengar på att inte tvätta handdukar varje dag, om det är rätt att vinst ska gå utöver de boendes komfort, att det är rätt att skattebetalarnas pengar ska gå till hotellägarnas sparande i aktier i utländska bolag. Och då skulle kanske Löfven vilja reglera hur många som ska jobba på hotell per boende och hur ofta handdukarna skulle tvättas samtidigt som Sjöstedt ville förbjuda privata hotell.
Till slut skulle man få de hotell som antingen är kommunalägda eller drivna av ideella stiftelser. Visby skulle i de rödgrönas perspektiv kunna bli en mönsterstad för att visa hur viktigt det är att ingen tjänar pengar på skattebetalarnas bekostnad. Men då skulle nog samma sak hända med Visby som när en gång i tiden fartygen seglade vidare och förbi det som då var Östersjöns blomstrande stad.
En annan möjlighet är att vi uppskattar alla dem som bidrar till att göra saker ännu bättre, att vi får de tjänster vi efterfrågar och att vi kan välja med utgångspunkt efter smak och tycke. Och vi kunde också ställa opinionsfrågan om det är bra att man kan välja mellan olika hotell, skolor och äldreboenden.
Skattebetalarna förlorar inget på att Vänsterpartiets, Miljöpartiets och socialdemokraternas företrädare kan göra sina egna val. Faktum är att det är bara de rödgröna politikerna som skulle förlora på om de själva valde att bara på offentligt drivna hotell med sina skattepengar. De skulle nämligen då få ut mindre för skattebetalarnas pengar. Och det vill de ju inte. Den politiken vill de bara föra när det gäller skolor och äldreomsorg.