Den inomkommunala skatteutjämningen

1 Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen beslutar att det inomkommunala utjämningssystemet skall upphöra att gälla 1 januari 2003 i enlighet med vad som anförs i motionen.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett nytt statligt utjämningssystem för kommuner och landsting.

3. Riksdagen beslutar om temporära förändringar av dagens utjämningssystem i enlighet med vad som anförs i motionen.

2 Inledning

Det inomkommunala utjämningssystemet är en tillväxtens fiende som drabbar samtliga landets kommuner. Detta eftersom det tagit bort alla incitament för kommunerna att själva påverka sin inkomstsituation genom en förhöjd skattekraft. De hårdast drabbade är tillväxtkommuner och aktiva glesbygdskommuner.

Tillväxtkommuner får inte behålla frukterna på inkomstsidan av den ökade ekonomiska aktiviteten och skattekraftstillväxten medan de däremot får svara för kostnaderna , både de som lett till tillväxten och de som tillväxten medför. Det senaste året har också tydligt framkommit att kommuner i storstadsområdena som har ett behov av ett ökat bostadsbyggande drar sig för att medverka till ett sådant med hänsyn till hur utjämningssystemet fungerar. Regeringen förnekar genom sin ansvarige minister att problemet skulle existera och detta trots vad regeringens egen utredare av frågan framfört.

Glesbygdskommuner minskar nu som regel befolkningsmässigt samtidigt som skattekraften per invånare stiger när ungdomar och arbetslösa flyttar till orter med jobb. Många av dessa kommuner tar tag i sina problem och kan som resultat bl.a. se ökad förvärvsfrekvens och fler företag. Omstruktureringen medför som regel kostnader och kommunerna har därutöver ofta överskott på bl.a. lokaler. Den ökade relativa skattekraften får de inte behålla, däremot sjunker skatteintäkterna i takt med det minskande antalet invånare.
Stora delar av glesbygden drabbas sålunda rejält av det inomkommunala utjämningssystemet som ligger som en blöt trasa över kommunsektorn.
De kommuner som kommer bäst ut ur systemet är ”passiva stagnationskommuner”, som regel befolkningsmässigt stillastående eller med en svag minskning. Oavsett hur deras egen skattekraft utvecklas får de i stort samma ökning som alla andra, d.v.s. rikssnittet. Samtidigt kan deras kostnadssida positivt påverkas av att så lite händer. Demografiska åldersförändringar kompenseras raskt i kostnadsutjämningen medan förändringar i antalet invånare slår igenom med viss fördröjning. Stiger arbetslösheten, – där staten står för kostnaderna – så ökar samtidigt kompensationen i kostnadsutjämningen. Dock gäller även för dessa kommuner avsaknaden av incitament att höja inkomstsidan genom förhöjd egen skattekraft, vilket i sin tur gör passiviteten ”lönsam” så länge dagens system består. Förändringstrycket blir mycket litet på den typen av kommuner och risken är uppenbar att utjämningssystemet medverkar härtill.

3 Ett grundlagsstridigt system

Det inomkommunala utjämningssystemet har snart varit i kraft i nästan fyra år. De negativa effekterna av systemets grundkonstruktion visar sig alltmer.
En allvarlig aspekt är självfallet att uppbyggnaden entydigt strider mot den svenska grundlagens lydelse att kommun endast får ta ut skatt för skötseln av sina uppgifter. Att ta ut skatt för skötseln av andra kommuners angelägenheter strider mot grundlagens entydiga lydelse.
Trots vad utredningen om den kommunala självstyrelsens grundlagsskydd anförde 1996 om en ny lydelse av grundlagen, vilken skulle göra den inomkommunala utjämningen tillåten, har regeringen inte framlagt något förslag. Vi moderater avvisar självfallet en grundlagsändring. Vi anser bestämt att dagens grundlagsvidriga system snarast måste avvecklas och ersättas med ett nytt skatteutjämningssystem. Det är synnerligen otillfredsställande att vi idag har ett system som strider mot den svenska grundlagen. Senast har grundlagsexperten Erik Holmberg påpekat detta i en rättsinlaga.

Ett mål som skulle uppnås med det inomkommunala utjämningssystemet var att minska utdebiteringsskillnaderna, i första hand att kommuner med höjda bidrag och hög skatt skulle sänka sin utdebitering. Det kan nu konstateras att inte ens i detta avseende har någon effekt kunnat märkas. Kommunerna med hög skatt har bibehållit denna.

Till yttermera visso har regeringen själv kunnat konstatera att något statistiskt säkerställt samband mellan förändringen i utjämningssystemet och resultatet i enskilda kommuner inte kunnat påvisas.
Det är alltså uppenbart att de för många kommuner kraftigt höjda bidragen inte använts till vare sig sänkt skatt eller förbättrat resultat.

Kvar står då att de berörda kommunerna höjt sin ofta relativt höga kostnadsnivå ytterligare. Utjämningssystemets konstruktion har sålunda både konserverat höga skatter i högskattekommuner och höjt kostnadsnivån samtidigt som systemet motverkar ekonomisk tillväxt genom att lägga ut negativa incitament på enskilda kommuner.

Vi visar i denna motion att det inomkommunala utjämningssystemet inte bara är grundlagsvidrigt utan också perverst tillväxtfientligt. Det måste i grunden ändras och det tar möjligen lite tid. En omedelbar förändring skulle dock lätt kunna göras, nämligen att låta alla kommuner behålla sina ökningar i relativ skattekraft. Det är vad vi moderater föreslår som en första åtgärd för att eliminera de värsta verkningarna av dagens system.

4 Tillväxt straffas var den än uppstår

Det inomkommunala utjämningssystemet är till sin natur så konstruerat att det straffar tillväxt var den än uppstår. Det är så uppbyggt att kommunpolitikerna, om de följer syftet med utjämningssystemet, inte skall ägna den egna skattekraften någon tanke. Det spelar ingen nämnvärd roll hur den utvecklas – kommunens inkomstnivå bli ändå i stort densamma. Det kan t.o.m. vara så att sämre skattekraft ger högre inkomster – så är både inkomst – och kostnadsutjämningen konstruerad. Till yttermera visso har hela utjämningssystemet lagts upp så att det bara är något dussintal personer i landet som har full insikt i dess mysterier – och de personerna är som regel på olika sätt uppbundna till dess försvar.

5 Det går att få en positiv utveckling –
men inga incitament finns

Tillbaka till glesbygden. Det är numera alltfler samhällsforskare som anger att trenden mot allt färre människor i våra glesbygdskommuner kommer att fortsätta och knappast skall eller kan hindras. Det ses som en naturlig och förutsebar utveckling, eftersom många ungdomar och personer utan arbete söker sig till de regioner och orter där för dem lämpligt arbete erbjuds. Vi kan alla iaktta detta. Men det finns också en annan för de berörda kommunerna mer positiv trend. Den är att det går att utveckla kommunen trots befolkningsminskning. Nyckelpersoner stannar och även en inflyttning kan ske som ger till resultat etablering av företag, varav många inom högteknologi och IT.

Vad händer då i en sådan kommun? Jo, skattekraften per invånare stiger mer än för riket. När personer med inga eller små inkomster flyttar stiger snittet för dem som bor kvar. Är det då samtidigt så att sysselsättningsgraden ökar p.g.a. nya företag som går för fullt blir det en dubbel effekt. Det här ser vi lite här och där i Sverige och även i glesbygdskommuner i Lappland. Den datakörning vi moderater lät göra i våras över kommuner med växande skattekraft visade detta (d.v.s. kommuner där skattekraften per invånare ökat med mer än riksgenomsnittet). 130 av landets kommuner hade en växande skattekraft, varav 30 kommuner ökade sin relativa skattekraft (skattekraft i förhållande till rikets medelvärde som är = 100) per invånare med mer än en procentenhet mellan 1998 och 1999. 95-103 procent av denna tillväxt konfiskerades av utjämningssystemet. Det är naturligtvis en orimlig signal i ett land som önskar ekonomisk tillväxt och lägre arbetslöshet.

6 Exemplet Malå

Malå kommun i Västerbottens län ökade sin skattekraft från 92,6 till 97 procent dvs. med 4,4 procentenheter. Bakgrunden torde vara två omständigheter. Å ena sidan minskade befolkningen med 120 personer till 3.713 – mest ungdomar och personer utan arbete. Å andra sidan gick Assi Domäns anl