Ett fritt och öppet Europa må låta som inledningen på ett högtidstal, men det är konkret verklighet, inte minst för dem som utifrån lever utan denna trygghet.
Den fria rörligheten binder Europa samman. Och den är likväl, och ibland just därför, hotad.
När det schweiziska folket folkomröstade om den fria rörligheten vann nejsidan i de kantoner där andelen utländska löntagare från EU var låg, medan jasidan vann där utländska löntagare var en naturlig del av ekonomi och samhälle. Det samlade nejet betyder att Schweiz inte längre vill ta del av den fria rörligheten. Det blir svårare för franska, italienska och tyska löntagare, och svenskar, att få anställning i landet.
Det var skrämselpropagandan om dumpade löner, att utlänningar tog jobben och att välfärden hotades som ledde fram till ett nej.
Nu blir det också svårare för schweizare att få arbete utomlands i EU. Det var förmodligen inte den möjligheten som schweizarna röstade nej till, utan ”dom andras” möjlighet att arbeta i Schweiz.
Eftersom Schweiz varken haft lönedumpning, arbetslöshet på grund av utlänningar eller svaga offentliga finanser byggde skrämselpropagandan på rädslan för ”dom andra”.
Religiösa och nationella motsättningar har alltid funnits. De har alltid skapat djupa sår i de samhällen där de tillåtits bli överordnade i förhållande till människors förnuft och individualitet. Vi ser det runt om i den värld vi idag lever i, men exemplen i Europa är många:
Euroskepsis som är förklädd motvilja mot öppenheten och samarbetet som sådant. Den främlingsfientlighet som vi ser överallt i Europa, tillsammans med politisk extremism.
Den fria rörligheten är det bästa vapnet vi har mot detta.
När människor ses och möts kan de inte längre avfärda varandra som ”dom andra”, utan betraktar varandra som en del av det egna samhället.
Den fria rörligheten är också ett uttryck för att vi inte låter motsättningarna och skrämselpropagandan ta över. Ett Europa som steg för steg skulle införa nya gränshinder för sina egna medborgare skulle vara ett Europa som gav upp i kampen mot motsättningar och främlingsfientlighet.
Myterna om den fria rörligheten är många och har blivit överbevisade av verkligheten, både vad gäller social turism och invasioner av låglönebetalda som dumpar lönerna, i Sverige.
Det blev vare sig låglönedumpning eller invasion – utan ett bidrag till svensk arbetsmarknad motsvarande ungefär 6 000 personer i snitt på en arbetsmarknad av 4,7 miljoner människor där 250 000 fler jobb har skapats under krisen. Inte ens LO hävdar att det skett någon dumpning. Tvärtom har lönerna stigit.
Europaparlamentet har precis röstat om den framtida tillämpningen av det så kallade utstationeringsdirektivet, det vill säga regelverket för den fria rörligheten.
Utstationeringsdirektivet klargör att den som arbetar i ett annat land ska ha löner och förmåner som motsvarar dem som finns i värdlandet. Fackliga företrädare har full rätt att följa upp och kontrollera att detta gäller även för de utländska löntagarna. Med detta beslut blir det ännu lite lättare att göra det med krav på transparens vad gäller villkor och på byggsidan ett huvudentreprenörsansvar.
Nu är frågan om Socialdemokraterna trots detta kommer att fortsätta med skrämselpropaganda om den fria rörligheten.
De går till val på att genom europeisk arbetsmarknadslagstiftning – besynnerligt bara det – skapa regler som gör att fackföreningar med krav på ett svenskt kollektivavtal kan avgöra vilka som ska få arbeta här.
Det kravet har vi inte på svenska löntagare. Det innebär att fackliga ombudsmän blir den nya tidens gränsvakter. Så urholkas den fria rörligheten.
Men än allvarligare är att S, om partiet fortsätter med skrämselpropagandan, legitimerar helt andra krafter än dem som svensk socialdemokrati vill förknippas med.
Just därför måste frågan ställas:
Vill Socialdemokraterna – i ett Europaparlament med främlingsfientliga grupper och i Sveriges riksdag där Sverigedemokraterna sitter – fortsatt försöka skapa majoriteter för att inskränka den fria rörligheten?
Gunnar Hökmark