Frankrike har valt en ny väg framåt i och med franska presidentvalet. De har lämnat bakom sig fem år av socialistisk politik av höga skatter och underskott till förmån för Emmanuel Macron som valde att lämna en hopplös politisk agenda. Kvar av det gamla socialistiska partiet finns bara ruiner. Ett numera vanligt öde för den europeiska socialdemokratin.
Det finns många lärdomar att dra från det franska presidentvalet. Vi såg hur extrema kandidater till höger och vänster samlade nästan 50 procent i första valomgången och 34 procent i andra. Det ger anledning till stark oro. Samtidigt såg vi också en ny vind svepa in i form av Macron. Den tidigare finansministern (för det franska socialistiska partiet) startade en ny rörelse med tydligt fokus på framtiden och reform. Han utlovade i kontrast med Hollande och Europas socialdemokrater lägre skatter och en mer öppen och fri arbetsmarknad.
Men det är ett sargat Frankrike Macron tar över. Under de senaste fem åren har arbetslösheten gått från 9,8 procent till 10 procent; under samma period sjönk den med tre procent till 4,8 procent under konservative David Cameron i Storbritannien. Landets BNP per capita – kort och gott välståndsökning – har under samma period stått och stampat och motsvarar i dag 37 774 dollar (en ökning med endast 400 dollar från 2012). Det kan jämföras med Sveriges BNP per capita som under samma tid med allianspolitik ökat med över 2 100 dollar till 45 488 dollar.
Det är en konsekvens av den vänsterpolitik den tidigare presidenten François Hollande drev. Han sänkte pensionsåldern till 60 år samtidigt som han utlovade statliga utgiftsökningar utan täckning och under hans tid ökade den franska statsskulden från 89,5 procent av BNP till 96,2 procent.
Ett av hans vallöften som fick konsekvensen att ett antal företagsledare flyttade var att försöka höja den högsta marginalskatten till 75 procent. Det vill säga att staten skulle ta tre fjärdedelar av vad man tjänade ihop själv. Förslaget som åstadkom mycket skada kom först att stoppas av landets högsta domstol och sedan slutgiltigt av dåvarande finansminister Emmanuel Macron. Själv ansåg han att förslaget vore som att göra Frankrike till ett “Kuba utan sol”.
Låt oss nu inte glömma att de svenska socialdemokraterna stod bakom Hollande och inte den frifräsande finansministern. När han vann presidentvalet uttryckte socialdemokraterna sin glädje och Stefan Löfven slog fast att han “gläds åt att François Hollande blir ny fransk president. Frankrike behöver precis som i Sverige en ny politik för fler jobb”. Stefan Löfven, nuvarande talmannen Urban Ahlin och handelsminister Ann Linde var så entusiastiska att de åkte till Frankrike 2012 för att delta i valaktiviter med Hollande.
Hollandes socialistiska politik framställdes som en ny vår för Europa. Socialdemokraterna har kämpat för politiken i Europaparlamentet och i Sverige. I riksdagen föreslås nu skattehöjningar i samma anda, samtidigt som de bekämpar reformer, ökar utgifter och vill förbjuda vinstdrivande företag.
Mikael Damberg påstod efter valet att Macron har ”hjärtat till vänster” men sanningen är att de franska socialdemokraterna är utraderade. Vill Damberg stå fast vid sin hyllning till Macron får han följa hans exempel eller Kjell-Olof Feldts då han valde att avgå som minister i februari 1990. För de svenska socialdemokraterna står fast vid sina hyllningar till Hollandes politik både i ord och i gärning.