Den avgörande krisen

En dag i Stockholm med möten och nu på väg till Sandhammaren i Skåne. Socialdemokraterna har kongress med temat att de också vill vara för jobben, genom att lagstifta om dem lite mer och öka underskotten. De verkar inte se vad som sker i vår värld just nu.

Den amerikanska ekonomin växte det senaste kvartalet med 3,5 % på årsbasis. När dessa siffror publicerades i dag påverkade de också världens börser. Innebär då detta att vi är ute ur krisen.

Ja, det kan nog sägas, om vi menar den kris som var en kombination av den finansiella krisen och en lågkonjunktur som svängde över i recession i flertalet av världens länder. Men det kommer ta tid innan arbetsmarknaden kan ta fart och de finansiella problemen kommer påverka ekonomin under kommande år. Men utvecklingen vänder nu åt rätt håll för ekonomierna i sin helhet.

Kombinationen av finansiell kris och nergången fick dramatiska effekter på världshandeln. Nu ser vi hur inte bara den amerikanska ekonomin utan än mer och än snabbare de framväxande ekonomierna kommer tillbaka till höga tillväxttal.

Men det innebär inte att vi är ute ur det som är den egentliga krisen, nämligen den omvandling av den globala ekonomin som 30 år av unik ekonomisk tillväxt har gett och som förändrat styrkeförhållanden och ekonomisk balans. När det tidigare var den västliga världen som dominerade den globala ekonomin är det i dag de framväxande ekonomierna som sätter agendan, även om de inte dominerar den. Vi ser det i form av hur det globala samarbetet har utvecklats från G7 till G8 och nu G20 liksom till forum som den så kallade 70-gruppen. Det är inte längre USA och ett fåtal Västeuropeiska ekonomier som styr. Och vi ser det när svenska och tyska bilföretag får ryska och kinesiska köpare i olika former.

För den globala ekonomin som sådan är detta inget problem. Knappast heller för Volvo och SAAB eftersom alternativen för dessa företag uppenbarligen vore så mycket sämre på en världsmarknad med omfattande överkapacitet.

Vi kommer nu se hur internationell handel kommer att ta fart. Vi kommer också se hur många, inte minst från Europa, kommer vilja genomföra regleringar som kan motverka den globaliserade ekonomins dynamik. Den så kallade Tobinskatten är inget annat än att göra det dyrare med kapitalflöden till fattiga länder och minska den globala finansiella marknadens omfattning till förmån för de länder som själva har god tillgång till kapital även om det saknas investeringsobjekt och företagande. I slutändan blir detta snarare regleringar som hindrar Europa i världen än världen att komma till Europa. De stora kapitalöverskotten finns nämligen inte längre här utan i de framväxande ekonomierna och i oljeländerna.

Det vi nu kommer se är nämligen en annan kris, nämligen omvandlingens kris där frågan om Europa klarar av att omvandla sina arbetsmarknader, sitt företagande, sin kunskapsekonomi och sitt näringsliv. Mona Sahlins lösning på detta är att höja skatterna, reglera marknaderna mer och tvinga arbetsgivare att när man anställer bara ha heltid. Det kommer vare sig leda till att fler vill anställa eller till högre konkurrenskraft.

Många kommer efter den kris vi nu är på väg ur stå kvar i arbetslöshet. De jobb som försvann kommer inte tillbaka utan måste ersättas av nya. Där har vi en kris som det kommer dröja innan vi kommer ur och som är en utanförskapets kris likaväl som en tillväxtens kris. Det är den vi nu måste möta. Investeringar i forskning. Sänkta skatter på företagande och kunnande. Rörligare arbetsmarknad med lägre trösklar och fler som kan komma in och som väl inne vågar röra sig till nya jobb. Då kan arbetsmarknaden suga upp fler och innehålla fler jobb och fler som bidrar till vår konkurrenskraft.