För 25 år sedan återupprättade Estland sin nationella självständighet. Efter drygt 50 år av främmande makters invasion och krigföring, sovjetisk ockupation och socialistiskt förtryck blev Estland slutligen på nytt ett fritt och självständigt land. För oss som hade kämpat för och stött de baltiska nationernas frihetskamp blev till slut det nästsintill otroliga till en ny verklighet som formade vår tids Europa.
Självständigheten natten den 20 augusti var slutet på en lång process där frigörelsen påbörjades i mitten av 1980-talet. Den sjungande revolutionen som präglade den estniska frihetskampen. Den mänskliga kedjan som förenade folken i alla de tre baltiska staterna i en manifestation för frihet från förtryck, från Sovjet och för nationell självständighet, rättsstat och demokrati. Den estniska kongressen som var en demokratiskt vald struktur vid sidan om Estlands högsta Sovjet. Rädslan för våldet och terrorn. Modet bland de många. Klarheten i vad man ville, nämligen en västerländsk demokrati och rättsstat baserad på den lag och rätt som var Estlands rätta konstitution. Måndagsmötena som blev till ett stöd för våra grannfolk. De många självständighetsledarna som vände sig ut mot världen, Europa och inte minst Sverige. De kom till Norrmalmstorg och talade och de förklarade för en hel värld att de tillhörde världen, inte vare sig Sovjetunionen eller kommunismen.
De kom att inleda en frihetskamp som präglade hela Europa och som blev slutet på det sovjetiska välde som symboliserade socialismens råa förtryck och brutalitet. Deras fredliga frihetskamp banade vägen för den fredliga omvandling som lett fram till dagens Europa. De möttes av mycket stöd men också av svek.
Långt tillbaka baltutlämningen, erkännandet av den sovjetiska ockupationen och nonchalansen mot dem som förtryckta länder. Svenska stats- och utrikesministrar vägrade att tala om dem som självständiga länder, än mindre som förtryckta samhällen. Den socialdemokratiska regeringen fram till 1991 vägrade erkänna att de var ockuperade och hävdade till och med att de inte ville någon självständighet, bara kulturellt självbestämmande. När vi som ville stödja friheten och demokratin i Central- och Östeuropa ställde krav på fria och demokratiska val blev vi attackerade av socialdemokraterna för att vilja återuppväcka det kalla krigets korstågsfararanda. Socialdemokraterna ville heller upprätta gemensam säkerhet med förtryckarna än att ge de förtryckta det stöd de behövde. När jag i Sveriges riksdag krävde att Sverige skulle stödja balternas frihetskamp kallades jag för extrem tokhöger. Så såg sveket ut.
Men esterna, liksom deras baltiska grannar hade modet, klarheten och viljan. Och det stöd som de fick från oss som ville deras frihet blev en viss säkerhet för dem och ledde till slut att Sverige gav dem sitt stöd.
Så, i januari 1991 sökte de sovjetiska inrikestrupperna storma och återta kontrollen över de städer där demokratins krafter reste sig. I Vilnius, i Riga och i Tallinn möte de mod, bestämdhet och en vilja starkare än stridsvagnarna. Så mörkrets krafter fick bida sin tid. Och när augustikuppen kom, när mörkrets krafter ville ta kontrollen över Sovjetunionen, hade de redan mött ett motstånd som visat att de kunde övervinnas. De övervanns då av demokratins vänner i Moskva och runt om i Sovjetunionen. Och natten den 20 augusti förklarade Estland sin nationella frihet och självständighet för återupprättad.
Det gav Europa en ny fredsordning, en återförening och ett öppet samhälle. Det är en historisk ironi att nu hotas på nytt den frihet esterna och deras baltiska grannfolk vann. I Ryssland sitter det gamla Sovjets mörka krafter kring maktens bord. Ukraina är i krig och delvis ockuperat. Och hoten riktar sig mot balterna likväl som mot alla oss andra som vill ha ett fritt och fredligt Europa.
Men vi vann då. Det är vad den 20 augusti i dag påminner oss om. Och vi kan vinna även nu. Det är vad vi har lärt oss. Den 20 augusti är en viktig dag för Estland och för Europa.