”Men den 13 januari tog historien sin vändpunkt. Det skedde nästan samtidigt i Vilnius, Riga och i Tallinn. Med några dagars mellanrum marscherade de sovjetiska inrikestrupperna in för att slå sönder och sprida skräck. Men litauerna, letterna och esterna stod kvar och demonstrerade fredligt samtidigt som en internationell opinion blev allt kraftigare i sin avsky för det sovjetiska förtrycket.” Krönika i Borås Tidning
I dag är det 20 år sedan sovjetiska stridsvagnar slog en järnring kring det litauiska parlamentet som var ledande i kampen för litauisk självständighet. Under natten hade de sovjetiska OMON-trupperna forcerat vägen till Radiotornet för att på det viset ta kontroll över TV-sändningar. Med stridsvagnar och automatvapen mot fredliga demonstranter slog man sig fram och dödade 14 demonstranter. Det var ett gammalt och välkänt uttryck för sovjetisk brutalitet, som tidigare hade drabbat alla de baltiska staterna upprepade gånger, från det att de blev ockuperade till varje gång krav på demokrati och självständighet hade rests.
Det hade också upprepade gånger drabbat människor runt om i den halva av Europa som låg bakom järnridån. Prag 1948, Berlin 1953 och 1961, Budapest 1956, Prag återigen 1968 förutom de ständiga deportationerna, avrättningarna, skenrättegångarna och det ständiga förtrycket.
Bakom järnridån hade den kommunistiska makten sett det som fritt fram att förtrycka och förnedra, till gratulationer av de kommunistiska partierna i Västeuropa, inklusive det svenska med Lars Ohly som medlem.
Men den 13 januari tog historien sin vändpunkt. Det skedde nästan samtidigt i Vilnius, Riga och i Tallinn. Med några dagars mellanrum marscherade de sovjetiska inrikestrupperna in för att slå sönder och sprida skräck. Men litauerna, letterna och esterna stod kvar och demonstrerade fredligt samtidigt som en internationell opinion blev allt kraftigare i sin avsky för det sovjetiska förtrycket.
Det var förvisso många i Väst som inte ansåg att man skulle påverka eller rubba den sovjetiska regimens position men det folkliga stödet för balternas frihet, inte minst i Sverige där årtionden av tystnad ersattes av ständiga Måndagsmöten till stöd för balternas frihet tvingade fram en annan politik.
Under natten till den 13 januari hade stridsvagnarna stått och värmt upp motorerna utanför det litauiska parlamentet gång efter gång, för att skrämmas men också som en beredskap för att storma och eliminera demokratiskt valda företrädare som krävde nationell frihet. Mellan stridsvagnarna och parlamentet stod tusentals Vilniusbor. Deras kurage tillsammans med en artikulerad internationell opinion blev till slut övermäktigt hotet om det väpnade våldet. De tvingades backa och till slut lämna Vilnius, när de väl blivit medvetna att en stormning hade kostat sovjetregimen så mycket mer i den internationella opinionen än vad man trodde sig kunna vinna. Och samma sak hände dagarna därpå i Lettland och Estland.
Det la grunden för den fredliga omvandling som lagt grunden för dagens Europa . När vi i dag ser hur den vitryska regimen med samma förakt fängslar, misshandlar och förtrycker människor i ett annat europeiskt grannland finns det anledning att komma ihåg att tystnaden hjälper diktaturen att misshandla samtidigt som det enda moraliska är att reagera och tvinga fram konsekvenser som drabbar regimens företrädare. Lukaschenko och hans anhang är en gangsterregim och bör bemötas som en sådan. De bör inte få resa ut samtidig som vi bör hjälpa vitryska medborgare till fria visa. Deras pengar bör frysas på europeiska bankkonton. Europeiska universitet bör ge unga vitryssar den utbildning som förnekas dem som demonstrerar. Vitryssland bör uteslutas ur det Östliga partnerskapets samarbete som är till för att ge stadga åt demokratisk utveckling, inte hjälpa diktaturer.
En diktatur får aldrig leva i tysthet. Det lärde vi oss för 20 år sedan och det är sant även i dag.