Den 13 januari är en viktig dag i det moderna Europas historia. Kanske är det den enskilt viktigaste. Det var den dagen som sovjetiska inrikestrupper i ett slutligt försök skulle kväva den litauiska frihetsrörelsen genom att ta över parlamentsbyggnaden och det nyvalda parlament som hade formats genom demokratiska val. Dagarna innan hade man tagit kontrollen över TV-tornen, olika nationella försvarsmyndigheter och försökt storma polishögskolan i Vilnius.
Olika Quisling-grupper hade samtidigt förklarat att man skulle vara beredda att ta över från det folkvalda parlamentet för att rädda landet och socialismen.
Vilnius medborgare gick man ur huse för att försvara landets viktiga institutioner. De omringade radio- och tv-tornen liksom radio- och tv-huset och parlamentsbyggnaden.
Den tidiga morgonen söndagen den 13 januari omringades de av sovjetiska stridsvagnar och pansarfordon, som sköt in i folkmassan och som körde över civila som stod i vägen. TV-huset ockuperades och det finns en bild av hur en sovjetisk soldat rusar mot kameran i nyhetsstudion för att stänga av den.
Det var diktaturens brutalitet som nu än en gång visade sitt ansikte. På samma sätt som medborgarna i Berlin 1953, Ungern 1956, Tjeckoslovakien 1968 och hela tiden under den sovjetiska tiden använde militär vapenkraft med oinskränkt våld för att värna förtrycket. Men Vilnius medborgare vek inte. De stod kvar.
De byggde barrikader runt parlamentet. Traktorer, sopbilar, cementblock, lastbilar, soptunnor, allt som kunde ställas i vägen för stridsvagnar som skulle köra in i parlamentet och med eld förgöra demokrati och självständighet. Mer än 50 000 medborgare ställde sig kring parlamentet, upprättade sjukvårdsplatser i domkyrkan dit läkare och sjuksköterskor begav sig. Hemvärnsmän och jägare sällade sig till försvaret av parlamentet, med sina enkla vapen och halsdukar som skydd för tårgas. Det var en manifestation av mod och medborgarskap.
Någon dag tidigare, innan den sovjetiska inmarschen, hade min gode vän Emanuelis Singeris, som var ordförande för det litauiska parlamentets utrikesutskott, rest till Sverige för att ytterligare utveckla kontakter med dem som i Sverige stödde balternas frihetskamp.
Och det hade under det gångna året blivit rätt många, i strid med en socialdemokratisk regering som förnekade både ockupation och frihetsvilja. Pierre Schori hävdade att det inte fanns någon vilja till självständighet, bara en önskan om kulturellt oberoende.
När Emanuelis landade, rimligtvis bör det ha varit den 11 januari, fick han beskedet att sovjetiska inrikesstyrkor invaderat Litauen och sökte kväva frihetsrörelsen. Parlamentets vice talman Bronislovas Kuzmickas lyckades samtidigt ta sig till Stockholm via Finland.
I riksdagshuset hade Carl Bildt och jag en pressträff tillsammans med Singeris och den litauiske presidenten Vytautas Landsbergis via en grå fyrkantig högtalartelefon. Det tillhör ett av mitt livs mer surrealistiska tillfällen när han inifrån denna, med oss sittande bredvid, talade till internationell press.
Senare under dagen hade Landsbergis en telefonkonferens med Singeris och Kuzmickas på mitt kontor där de svor en ed och fick mandat att i Stockholm bilda en exilregering med säte i Stockholm om de sovjetiska trupperna på den natten eller senare stormade parlamentet .
Under kvällen och natten arbetade vi från mitt hem med den enda telefonlinje vi lyckades få uppkopplad till Landsbergis kontor mitt inne i det belägrade parlamentet. Plötsligt, vid tiotiden bör det ha varit. började Emanuelis gråta, när han av Landsbergis fått höra att de sovjetiska stridsvagnarna hade startat motorerna. Vi förstod alla vad det innebar. En stormning var nära. Men folkmassan stod kvar och fick ett tillflöde av än fler. Efter en halvtimme fick vi av Landsbergis beskedet att motorerna hade stängts av, för att senare under kvällen och natten få höra att de sattes igång igen.
Sveriges Television hade ingen täckning av vad som hände men väl det nystartade TV4 som sände via London. När deras team med 10 minuters fördröjning gav samma nyheter blev världen väldigt konkret och närvarande i vårt vardagsrum, inte minst för mina barn. Så höll det på denna natt. Vi ringde ambassader och internationella media och vi bad att få så mycket påtryckningar på Moskva som möjligt. På morgonen var parlamentet ännu inte stormat.
Måndagen den 14 januari hölls det absolut största Måndagsmötet på Norrmalmstorg någonsin. Hela det svenska samhället var där. Ledande befattningshavare inom alla samhällsområden. Ledande militärer var på plats civilklädda. Biskopar och politiker, journalister och kulturpersonligheter. Det var en medborgarmanifestation för andra medborgares frihet med stor intensitet. Andres Küng och Peeter Luksep, båda nu bortgångna var där och ledde mötet tillsammans med mig och Håkan Holmberg. TV-team på taken på lastbilar. Det fria Litauens företrädare stod där och talade till världen.
Tack vare litauernas mod och beslutsamhet vågade Moskva till slut inte inleda den massaker man var beredd till. Och det ledde till att motsvarande skede som var på gång i Riga kom av sig och aldrig riktigt inleddes i Tallinn, kanske på grund av de skyltar ”stridsvagnar förbjudna” som jag bara några veckor kunde se på besök i Estland.
Under dessa dagar förändrades Sovjetunionen, medborgares mod la grunden för frihet och ett öppet Europa och Sovjetunionen föll ett halvår senare, med försök till en kupp i augusti som på samma sätt kom av sig. Den 26 december 1991 hissades på Kreml den ryska flaggan istället för den sovjetiska. De baltiska staterna hade redan dessförinnan förklarat sin fulla suveränitet och frihet men nu var den inte längre ifrågasatt.
Det var en ny tid och en demokratisk och fredlig omvandling av Europa. Det är detta arv vi i dag har att förvalta. Dom som ville förtryck förlorade och de som ville frihet vann. Det är en lärdom som är viktig för framtiden.