Kommande året 2012 innehåller både möjligheter och hot för demokratins ställning i världen. Den europeiska utvecklingen, USA:s ekonomi och framväxten av Kina ställer många frågor. Liksom de folkliga resningarna i Nordafrika och Mellanöstern. För arabvärlden kan man tänka sig två olika scenarier.
I det första scenariot lyckas al-Assad i Syrien bita sig fast vid makten genom ohämmat våld mot sina egna medborgare. Omvärlden förblir passiv. Tyrannens seger ger svallvågor över resten av regionen och stärker modet hos dem som hellre ser det brutala våldet än ger upp sin makt. Iran blir stärkt. Förtrycket blir kvar. Inga fler diktaturer faller.
I länder som i Egypten och Tunisien blir de kompromisslösa islamisterna den dominerande kraften. Enskilda människors rätt och värdighet går förlorade till förmån för ett mer eller mindre totalitärt system. Länderna vänder sig bort från väst och tar den inåtvända vägen. Rörligheten vad gäller såväl varor, tjänster och kapital som människor och information begränsas. Det sker ingen inom-regional integration. De liberala krafterna hinner och orkar aldrig samla sig och bilda en kritisk massa utan försvinner både ut i periferin och ner under jorden.
I det andra scenariot får omvärldens tryck i kombination med det syriska folkets mod al-Assad på fall. Iran förlorar sin viktigaste allierade i regionen. Friheten i regionen sprids. I Tunisien och Egypten visar sig islamisterna vara så moderata som de påstår. Öppenheten mot omvärlden blir en central utvecklingsstrategi, och regionens länder integreras sinsemellan, med EU och den inre marknaden som förebild. Ett europeiskt perspektiv skapar en ny bild av förnyelsen av det arabiska samhället. Inom en tioårsperiod har fredliga maktskiften ägt rum.
De två scenarierna är dragna till sin spets. Det finns massor med varianter och nyanser att diskutera. Men en sak är klar: där framtiden är osäker finns det desto större möjligheter och större anledning att påverka. Det gäller för Europa och EU att i dessa delar av världen inte bara vara ett föredöme som förenar öppna samhällen och personlig frihet med civilisation, demokrati och välstånd. Vi behöver också göra vad vi kan för att stärka demokratiska krafter som sätter individens rätt och värdighet i förgrunden. På det viset kan vi ge stöd till en utveckling som ger marknadsekonomi och tillväxt, liksom sekulära samhällen som utvecklas på rättsstatens och demokratins grund. Det bidrar inte bara till bättre samhällen där utan också till en fredligare och stabilare omvärld.
Därför bör vi göra vad vi kan för att scenario två blir verklighet. EU ska ta ansvar för utvecklingen i sitt närområde. Det handlar om friare tillgång till den europeiska marknaden, stöd till kapacitetsuppbyggnad för demokratiska krafter och hjälp till att upprätthålla öppenhet på olika sätt. Det vinner både vi och araberna på. I stödet för demokratins krafter finns det ett oändligt antal uppgifter, bara vi ser de möjligheter som finns.