Kanske är det inte institutioner som ska belönas med Nobels fredspris men när väl den norska kommittén fattat detta beslut är det en påminnelse om att EU genom sin existens och genom utvidgningen bidragit till att överbrygga klyftor och förena länder över gränser. Det gäller den gamla fiendeskapen mellan Frankrike och Tyskland, men det gäller också den klyfta som järnridån skapade och som utvidgningen 2004 överbryggade.
Och det gäller nu i vår tid utvecklingen på Västra Balkan där Europa en gång delade mellan ett annat öst och väst än vi i dag tänker på. Där är i dag hoppet om rättstat, demokrati och fred knutet till den ram och den grund som EU kan bidra till. Ser man till det som har uppnåtts sedan 1950, sedan den inre marknaden, sedan den tid då Sverige blev medlemmar och sedan den stora utvidgningen 2004 är det stora resultat. Kanske bör vi tänka på att det är enskilda människor som genom vision, övertygelse och ofta personligt mod har uppnått detta, inte en institution i sig. Dem som kämpade för sin frihet och sin självständighet, de som ville riva muren, som ville att demokrati skulle gälla hela Europa och dem som kunde och vågade se bortom dagens motsättningar.