Hoppa till innehåll

De som vill stoppa ett demokratiskt land som försvarar sin existens är de som politiserar till förmån för hatets krafter

Det går inte att förstå och tolka det som sker i Malmö dessa dagar och som präglar de återkommande kraven på att utesluta Israel ur Eurovision om man inte betraktar och tar till sig det hat som både i Malmö och världen över riktas mot judar och Israel. Det är något som går långt utöver de uppfattningar som med rätta kan finnas om hur kriget i Gaza förs. Det är hatet mot Israel, med en bas i brutal antisemitism som skapar intensiteten och hatet mot ett land som försvarar sig mot dem som vill utplåna det. 

Israel är ett land som hotas av utplåning. Dess folk lever under det ständiga hotet om en upprepning av det folkmord som syftade till att utrota den judiska raden. Det är i grunden bara Israels eget försvar och andra demokratiska länders solidaritet som kan skydda landet från detta. Hamas massaker den 7 oktober där man människa för människa avrättade, våldtog, halshögg, stympade och brände var ett uttryck för det hämningslösa hat som omger Israel och alla dem som lever där. Hizbollahs ständiga upprepningar om att förgöra landet är en ytterligare del. Huthirebellerna som i Jemen hotar med ett ständigt krig är ännu ett inslag i hotbilden. 

Dessa hot bottnar i sin tur i ett religiöst hat och förmågemässigt i den iranska regimens upprepade löften om att utplåna Israel. De har av naiva västliga politiker betraktats som en retorik, som om det gjorde att man lättare kan acceptera den som hotar med att döda ett folk. Den iranska upprustningen med missiler, som blandar annat vad gäller räckvidder avser Europa, har det uttalade syftet att kunna utplåna Israel.  

Iran är en extrem och vidrig terrorregim som har det makabra rekordet i att avrätta iranska medborgare, ett hot som också drabbar svenska medborgare i iranska fängelser. Den svenska regeringens besök hos denna terrorregim i Iran 2017, då man underkastade sig den iranska symbolen för kvinnors förtryck och lät sig dras in i diskussioner om feministisk utrikespolitik med de förtryckare som ser kvinnor som föremål för en särskild politik, är ett exempel på en aningslös naivitet som stavas inkompetens. 

Kriget i Gaza är en mänsklig katastrof och det kan inte lämna någon normal människa oberörd. Den stora frågan i denna tragedi som man måste hantera är vem som bär ansvaret för att kriget förs bland civila och att det överhuvudtaget bröt ut. De som nu demonstrerar för det som kallas palestinsk frihet ställer sig överhuvudtaget inte den frågan. Hamas har lovat att fortsätta sin krigföring för att utplåna Israel. Man fortsätter medan striderna pågår, liksom Hizbollah från Libanon och Syrien,  att beskjuta Israel med raketer och man gömmer sig bland civila för att använda dem som mänskliga sköldar. Hamas har sin livsluft att vara ett existentiellt hot mot Israel. 

Det samhälle som Hamas vill bygga upp är en kopia på det iranska. Så såg det ut i Gaza och det var skälet till att pengar och resurser från det internationella samfundet lades på korruption till Hamas ledare, på vapen och missiler, underjordiska gångar och krigsförberedelser istället för på ett samhälles normala infrastruktur. De som nu demonstrerar för Hamas eller för de palestinier som Hamas säger sig företräda blundar för detta. 

Den antisemitism som vuxit fram i stora delar av världen sedan den 7 oktober är chockerande och en skam för demokratiska samhällen. Den har tidigare funnits i slutna diktaturer och totalitära samhällen. Nu bär den upp hatet mot Israel och intensiteten i demonstrationerna. 

I detta ingår en ständig demonisering av Israel. Påståenden som kommer från totalitära rörelser eller från regimer som den nicaraguanska eller sydafrikanska om folkmord är självfallet en politisk retorik som syftar till att kasta det judiska folkets trauma i ansiktet på dem. Det är på en gång ett sätt att relativisera förintelsen och samtidigt frammana bilden av judisk ondska. Ett folkmord handlar om att utrota ett folk eller en nationell identitet. Kriget i Gaza handlar om att bekämpa en totalitär och brutal terrororganisation som får tragiska konsekvenser för de civila som Hamas gömmer sig bland. Det finns självklart synpunkter på hur Israel för detta krig, både i Israel, i Europa och i USA, och det hade tragedierna vi ser sannolikt lett till i varje fall. Men det är ett medvetet sätt att missbruka begreppet folkmord att använda det för att diskutera krigets konsekvenser för en civilbefolkning. De är tragiska nog. 

Eurovision sägs ha blivit politiserad genom Israels deltagande. Det är fel. Den har blivit politiserad av dem som hävdar att Israel inte ska få deltaga på grund av det försvarskrig man för, som ytterst bottnar i dess försvar för sin existens. Det är Israel som idag liksom Ukraina är hotat till sin existens av krafter som vill förgöra en nation. 

De demonstrationer vi nu ser i Malmö, och de risker vi ser för terrordåd och utbrott av våld kan inte ses isolerat från den antisemitism som finns i Malmö och som skrämmer oss alla men allra främst Malmös judiska befolkning. De bärs upp av ett hat mot Israel som saknar motstycke när det gäller synen på andra länders regimer. 

Assads krig mot sina egna undersåtar har kostat mer än en halv miljon människor livet. När Ryssland i koalition med Syriens Assad bombade sönder städer i det enda syftet att massbomba civilbefolkning, med närmare 50 000 döda,  väcktes inte något engagemang bland dem som nu demonstrerar mot Israel. När Iran liksom Hamas och Hizbollah förtrycker sina undersåtar har inte något engagemang väckts. Huthirebellernas långa krig med enorma förluster av människoliv har betraktats i tysthet. Den ena dödssiffran ursäktar sannerligen inte den andra, den gör heller inte någon enskild tragedi mindre. Varje förlorat människoliv är en tragedi oavsett hur många andra som drabbas. Men det är hatet mot Israel som leder till fördömanden och demonstrationer av ett land bekämpar en organisation som vill mörda dess befolkning. 

Därför kan heller inte demonstrationerna och aktionerna mot Israel tas ur detta sitt bredare sammanhang. Malmö är en stad där stora bilkaravaner samma dag och dagarna därpå jublade över massakern den 7 oktober och där judar allt mer begränsar sitt dagliga liv. Vi ser hatet i det dagliga livet i staden och det är hatet som har drivit fram att svenska radioprogram ställer frågorna varför Israel deltar. 

Det är också hatet som leder till riskerna för terrordåd och som präglar hur Eurovision organiserats. 

Det är symptomatiskt att en av våra ledande journalister, Niklas Orrenius, hävdade att en demonstration mot Israel, som bara präglades av lite våld, var en demokratisk triumf. Triumfen bestod i att demonstrationen inte urartade i öppet våld och hatfyllda ramsor mot Israel. Det har vi sett allt för många gånger och vi kommer att få se det fler gånger, i Sverige och i världen runt omkring oss. 

Ytterst handlar frågan om ett demokratiskt land som av hatets krafter världen över hotas av utplåning ska få vara med i en europeisk musikfestival. De som vill stoppa Israel har sannerligen politiserat den men deras svar på frågan är avslöjande. I det kulturkrig vi ser ställer de sig emot demokratin och på samma sida som hatets krafter, oavsett om de delar hatet eller ej.