Runt om i världen hotas demokrati och mänskliga fri- och rättigheter. De rödgrönas tvekan eller motvilja mot insatsen i Afghanistan är ett uttryck för att man är beredd att låta det internationella samfundet ge upp demokratin när den hotas av fanatism och brutalt våld. Det borde vara tvärtom, skriver Gunnar Hökmark på Newsmill.
Runt om i världen ser vi ett hot mot demokrati och växa fram som riktar sig mot enskilda länder och folk. Iran hotar sin region, bland annat med utvecklingen av kärnvapen men också med hot om att utplåna andra länder och genom stöd till terrorism. Det ställer krav på Europa och på Sverige.
I Sudan pågår ett folkmordsliknanden krig. I Afghanistan och i Pakistan pågår en fundamentalistisk krigföring som bygger på förakt för enskilda människors liv och en uppfattning om kvinnor som förnekar dem rätten till mänsklig värdighet. Rörelser som Hamas och Hizbollah förespråkar aktivt ett samhälle där frihet och demokrati inte existerar och där kvinnor förnekas mänskliga fri- och rättigheter inom alla områden.
När de vinner förändras världen i riktning mot ökat våld och minskat utrymme för mänskliga fri- och rättigheter. Det kommer att påverka oss alla. Det är i detta perspektiv som de rödgrönas krav på att USA ska lämna sina baser runt om i världen ska ses, liksom bristen på kritik mot de rörelser och regimer som präglas av medeltida idéer i religiös förklädnad.
De rödgrönas utrikespolitik har inte sin udd riktad mot diktaturerna och de totalitära rörelser vi ser utan mot dem som strävar efter att värna demokrati och upprätthålla fria samhällen. Den politiken kan självfallet alltid diskuteras och kritiseras men de rödgröna förtränger det övergripande hot mot demokratisk utveckling vi ser i en lång rad av världens olika regioner.
De rödgrönas oförmåga att ge besked om hur man ser på Afghanistan är ett uttryck för denna bristande förmåga att se hotet mot demokratiska värden. Afghanistan är inte en demokrati men ett land som borde få en chans till utveckling mot demokrati.
Det är en omöjlighet den dag talibanerna skulle ta över. Och om den internationella militära närvaron försvann skulle talibanerna ta över med sitt förakt för mänskliga fri- och rättigheter. Inte för att de har ett brett folkligt stöd utan genom en terror som går på bredden av samhället, utan undantag men med kvinnor som särskilt mål.
Det är just utgångspunkten för att det är en FN-operation. Den lagliga regeringen har begärt bistånd. Talibanerna står för en terror som riktar sig både mot Afghanistans befolkning samtidigt som man skapade en frizon för internationell terror. Med talibanerna vid makten finns ingen rättstat, bara brutalitetens förtryck. Det är i själva verket svårt att se något exempel där det är så motiverat med en FN-insats som i Afghanistan.
De som i dag menar att svenska trupper ska dras tillbaka från Afghanistan eftersom de hävdar kriget inte går att vinna bör därför ge ett besked om hur de ser på grunderna och förutsättningarna för FN-ledda operationer i länder där lagliga regeringar har begärt bistånd, där våldsbrutaliteten riskerar att ta över och där fanatismen hotar allt vad mänskliga fri- och rättigheter heter.
De som hävdar att uppdraget i Afghanistan är för svårt menar på fullt allvar att när hotet mot demokratin är omfattande ska vi ge upp den. De som menar att talibanerna inte kommer ge sig menar att vi ska vika oss för dem som låter hatet styra.
Det faktum att demokratins fiender inte ger sig blir uppenbarligen för de rödgröna ett argument för att låta brutaliteten vinna, och vi andra ge oss. Med en sådan syn blir demokratin förlorare varhelst den hotas.
Det är ju på grund av att hotet är stort, att våldet är omfattande och brutaliteten obegränsad som motivet finns att stanna kvar med militära förband. Annars hade det räckt med vanligt utvecklingsbistånd och stöd till utveckling av demokratiska institutioner.
Varje dag som det finns en förutsättning för normal samhällsutveckling, för barn av bägge könen att gå i skolan och möjligheter för kvinnor att hävda sin rätt är i detta perspektiv en seger.
Menar de rödgröna att Sverige ska verka för att de som hotar och hatar, de som mördar och våldtar och de som ser demokratin som en evig fiende ska vinna varhelst de uppträder?
Och menar de att FN ska ge sig inför dem som hotar med krig och terror, som vill hindra demokratisk utveckling och som inte ger sig? Självfallet tycker de inte detta men det är en konsekvens av den hållning, eller brist på hållning, de intar i frågan om Afghanistan.
För den vanlige afghanen är krigföringen ett ständigt hot mot det egna livet. Men talibanerna skulle hota människor till livet utan motstånd om de får vinna.
De stora förlorarna den dag talibanerna skulle komma tillbaka till makten blir kvinnorna, barnen och alla afghaner som vill ha mänskiga fri- och rättigheter precis som vi. De vinner varje dag talibanerna inte vinner.
Det är mot den bakgrunden som tesen att kriget aldrig kan vinnas klingar falskt. Det vinns varje dag som talibanerna får gömma sig och människor kan leva ett normalt liv. Då finns det ett hopp för att ett normalt samhälle kan växa fram som minskar talibanernas utrymme att hota och döda. Talibanerna kan kanske inte krossas men vi kan se till att de inte kommer till makten, vi kan göra så att det finns en förutsättning för fredlig utveckling som gör att mänskliga fri- och rättigheter sätter sig allt djupare.
När försvaret av mänskliga rättigheter och kvinnors värdighet blir svårt vet de rödgröna uppenbarligen inte vad de vill. Det är illa i en värld där hoten mot mänsklig värdighet upprepas i många andra länder. Det är nämligen när uppgiften är svår som den internationella insatsen behövs, inte när den är lätt. Så länge vi har förmågan bör vi bidra till att den kan ha en uthållighet som slår hatets krafter. Vi bör dessutom se till att Europa genom EU kan vara en partner för frihet och demokrati.