Det pågår just nu ett krig i Europa. Ryssland bedriver, genom ombud och i all uppenbarhet egna soldater, ett krig mot Ukraina i syfte att underminera landets regim, ockupera ytterligare territorium och därmed skapa en landkorridor till den annekterade Krimhalvön. Detta pågår nu med omfattande civila och militära dödsoffer som följd.
Regimen Putin har skapat detta krig som bland annat ledde till nedskjutningen av det civila passagerarflygplanet MH17. Rysslands krigföring förenas med uppenbara lögner gentemot världen. Samtidigt som man säger sig vilja åstadkomma fred bidrar man med allt mer vapen och trupp till striderna.
Den ryska krigföringen måste ses både mot detta och de hot som man riktar mot andra länder i sin närhet. Kriget mot Georgien 2008, de militära hoten och ekonomiska påtryckningarna mot Armenien och Azerbajdzjan, de kontinuerliga hoten mot Moldavien som förenas med militär trupp i landet och ständiga ekonomiska sanktioner och politisk korruption. Regimen Putin kombinerar sin aggressiva utrikespolitik och krigföring med en omfattande militär upprustning som handlar om Östersjöområdet.
Det säger sig själv att detta är en avgörande och viktig uppgift för varje svensk regering att hantera.
För en rödgrön regeringskonstellation skulle denna utmaning innebära en ständig regeringskris i varje enskilt ärende.
Vänsterpartiet har i varje steg av den utveckling som vuxit fram ägnat sig åt att ta avstånd från alliansregeringens klara fördömanden av Ryssland och rysk krigföring. Man har varit onyanserad i kritiken mot kriget, menar man, och har på fullt allvar hävdat att man också måste se till att det finns nationalistiska grupperingar i Ukraina, som om förekomsten av partier man ogillar legitimerar en invasion. Pliktskyldigt har man kritiserat invasionen men samtidigt strävat efter att föra över ansvaret på Ukraina, på Europeiska Unionens grannskapspolitik och på USA.
Miljöpartiet vill liksom Vänsterpartiet möta denna utveckling genom att minska ner på det svenska försvaret. Företrädare för båda partierna menar att en förstärkning av det svenska försvaret kan vara provocerande gentemot Ryssland som om vår försvarsförmåga mot angrepp är en provokation mot Ryssland. Det är att tala med Moskvas röst, liksom när de båda partiernas företrädare säger att vi måste ta hänsyn till regimen Putins syn på svensk säkerhetspolitik när vi diskuterar ökat samarbete med Nato. Precis som man utrycker det i Moskva.
Socialdemokraterna har i sina reaktioner mot invasionen och Rysslands krigföring intagit en balanserad hållning men ingen kan hävda att det faktum att det pågår ett krig i Europa har satt några spår i den socialdemokratiska valkampanjen. Skälet är enkelt: så fort vi diskuterar en rödgrön regerings politik gentemot Ryssland och dess krigföring mot Ukraina ser man en lång serie av utrikespolitiska regeringskriser framför sig.
Sjöstedt som gärna ser ursäkter för Rysslands krig, som pliktskyldigt tar avstånd från ockupation och annektering men som hellre lägger ansvaret på Ukraina, EU och USA än på den som startat kriget. Miljöpartiet som vill möta rysk upprustning med svensk nedrustning. Så Stefan Löfven: vilken politik ska de rödgröna föra gentemot Ryssland och dess krig mot europeiska gränser?
Gunnar Hökmark,
delegationsledare för moderaterna i Europaparlamentet