Nu i maj är det femtio år sedan de våldsamma revolterna i Paris och vänstervågen 1968, som i begränsad omfattning också spreds till svenska universitet. Även om 68-vänsterns idéer kom att forma flera svenska institutioner lyckades man aldrig få fullt globalt genomslag. Men när antidemokratiska rörelser på nytt växer bör vi påminna oss om konsekvenserna av dessa skadliga idéer och de värden som har byggt våra fria och öppna samhällen.
Fri handel över gränserna och öppna ekonomier har gett oss ett välstånd som hade varit svårt att föreställa sig för femtio år sedan. Den europeiska kontinenten har återförenats. Vi har fler demokratier i världen. Ingen politisk reform har varit så effektiv för global fattigdomsbekämpning som demokrati och marknadsekonomi.
I 68-vänsterns dogmatiska världsbild var det fria företagandet och demokratin ett hot mot den vägledande vänsterpolitiken. Samtidigt som liberaliseringar pågick i världen såddes radikala idéer på hemmaplan liksom en ekande tystnad inför socialistiskt förtryck i omvärlden. En tystnad som arvtagarna av vänsterns idéer har burit med sig in i dagens etablerade vänster.
Vänsterpartiet och andra vänsterrörelser har de senaste decennierna inte bara blundat för, utan också hyllat, auktoritära socialistiska regimer, från Sovjetunionen och Kuba till Kina och Venezuela. I sin iver att stödja socialismen har man ställt sig på samma sida som diktatorerna snarare än dess medborgare och framhållit den ekonomiska politik som varje gång den har prövats har lett länder in i djupa kriser.
Samtidigt som året 1968 förde med sig en kollektivistisk våg i västvärlden höjdes röster för att införa liberaliseringar i det centraleuropeiska kommunistiska Tjeckoslovakien. Det uppfattades som ett hot av Sovjetunionen och slutade med att sovjetiska stridsvagnar invaderade landet i augusti 1968. Men vänstern protesterade inte. Det var ju trots allt socialistiska stridsvagnar. I stället protesterade man mot det anti-kommunistiska USA.
För vänstern har de kollektivistiska idealen ansetts vara större än enskilda människor och deras frihet. Vi ser liknande rörelser växa fram i dag, från vänster till höger, som anser att vissa fri- och rättigheter ska kunna offras på bekostnad av kollektiva ideal. Det må vara klasskonflikter, miljöutmaningar eller andra länder och kulturer. Den gemensamma nämnaren är att dessa rörelser söker kompromissa om individens grundläggande värde och att de helt bortser från att det är den politiska konkurrensen, de fria medierna och den ekonomiska öppenheten som har byggt våra länder starka.
I den mån det romantiseras om året 1968 eller antidemokratiska rörelser i vår samtid, låt oss då påminnas om den avgrund som kollektivismens idéer i praktiken leder till. Och att det är ytterligheterna som vill underminera den liberala demokratins grundläggande värden som måste besegras. I ord och i handling. Slaget om demokrati, frihet och rättsstat pågår ständigt och är lika relevant i dag som för femtio år sedan.