Politikens långa linjer förändrar samhällen och skapar våra nya realiteter. Den globala ekonomins förutsättningar i dag är konsekvenser av marknadsekonomins genombrott på 1980-talet och en växande frihandel. Rysslands krig i Ukraina och alltmer hotfulla beteende mot Europa i övrigt är en konsekvens av de vägval som följde av Vladimir Putins makttillträde i början på 2000-talet med en växande upprustning och en storrysk agenda i centrum. Då kunde den bedömas, om man så ville, som harmlös och retorisk, men i sin utveckling har den lett oss fram till där vi är idag.
De långa linjerna präglar politiken och leder dag till dag till förändringar. Därför ska man inte bygga illusioner kring att politikens växlingar kan leda till att år av försummelser eller misstag kompenseras genom ny politik. Ny politik leder – i bästa fall – till nya vägval och nya möjligheter men innebär inte att man återtar där man en gång var. Världen i övrigt har nämligen lämnat den punkten för länge sedan.
Den svenska skolan har undergrävts i sin kvalitet genom ändlösa diskussioner kring om ordning, social fostran eller kunskap är det viktigaste. Det mer uppenbara att kunskapsförmedlingen är en förutsättning för både ordningen och den sociala fostran har därmed fått ge efter för ändlösa reformer och viljor att styra ända in i klassrummet, där lärarna har förlorat sitt mandat. Det innebär att läraryrket har förlorat sin auktoritet och sin lockelse i tron att det var systemet och inte de enskilda människorna som kunde avgöra om elever lär sig tillräckligt eller inte. Det är en decennielång utveckling som alliansregeringen på allvar bröt mot men den kräver sin tid för att vända.
Försvaret är ytterligare ett sådant exempel. Den nedrustning som inleddes i början på 2000-talet berodde på den föreställning som en del trodde var en ljusets insikt att det inte längre efter det kalla kriget var aktuellt med hot mot oss eftersom de förknippade hot med invasionsanfallets och det kalla kriget stora hot.
Det är en lång tid av försummelser som nu påverkar försvaret. Det är självfallet bra att man nu höjer försvarets årliga anslag med 2 miljarder men det räcker inte för att uppnå den volym och den allsidighet som dagens moderna hotbilder och verklighet ställer. Det räcker inte för att uppnå det försvar som vi har bestämt att vi skulle ha redan innan insikten om att Putins Ryssland har blivit en aggressiv granne som använder sin militära och ekonomiska förmåga till krig, hot och påtryckningar.
Låt oss därmed inte skapa illusionen att vi har löst försvarets problem, vi har återtagit en liten del av den nedrustning som Göran Persson drev igenom 2004. Inte mer. Därefter kom andra anslagsminskningar av minst lika stor omfattning. Men det är likväl ett viktigt första steg. Utmaningen är att omvärlden fortsätter att förändras och skapar nya och svårare förutsättningar för oss. Sverige måste lägga gradvis mer och mer på försvaret för att kunna forma en allsidig förmåga att möta dagens hot.
Det handlar om direkt militära angrepp och väpnat våld mot delar av Sverige eller mot svensk försvarsmakt som värnar vårt lands territorium och integritet, det gäller att kunna bidra till stabilitet och allsidig närvaro i Östersjön och att kunna motverka vakuum som utnyttjas av andra. Det handlar om cyberkrigföring, hotfullhet och utsatthet. Oförmågan att diskutera Nato är en oförmåga att se hur avgörande Nato är för Norges, Danmarks, Estlands, Lettlands och Litauens trygghet. Men det är också en oförmåga att se hur utsatta enskilda länder som Sverige är i en tid då det inte finns några givna balanserande motkrafter mot den som vill flytta fram sin makt och sin närvaro.
Den långa linjens verklighet gäller också ekonomins förutsättningar. Konkurrenskraft och välfärd byggs inte genom politiska beslut utan genom långsiktigt formade förutsättningar som ger företag, företagare, medarbetare, forskare och investerare rätt signaler vad gäller skatter, bidrag, regleringar och stöd för export.
Förlorade exportorder i Arabvärlden är förlorade och kan ge lång tid att återvinna möjligheten till andra framtida order men ger en omedelbar effekt på sysselsättning och välfärd i dag. Höjda skatter på arbete och företagande, osäker energipolitik, virrigheter om infrastruktur och urholkade offentliga finanser återställs inte genom regeringsskifte, de kräver en lång tid för att återvinna och det är svårt att komma ikapp i en värld där andra rör sig snabbare.
Politikens ansvar gäller nu. Och det är allvar nu. Både vad gäller vår fred och säkerhet men också vad gäller vår långsiktiga välfärd. Den är inte given, den måste vinnas genom att vi föregår risker och utmaningar istället för att utsättas för dem när vi har tappat tid och möjligheter.